Fem månader och dags att dragdebutera! Togo bor inomhus och är således lite slankare än mina men i övrigt så är hela kullen väldigt typlik. Alla är dessutom synnerligen lika sin far Birk!

Inte precis rätt uppvärmning inför en tävling som Ni kan se på bilderna... Hade kört turister precis hela dagen och var på väg hem. Vägen är brant, smal och kurvig. Det finns ett par ställen där man absolut INTE vill möta en bil. Framförallt inte en stor bil... Kom precis runt värsta kurvan och insåg direkt att det aldrig skulle gå att mötas! Bärgningsbilen (!!) kom i hög fart och nästan helt över på fel vägbana. Det gör ondare att fronta och det gör jag bara inte. Bilen kan ersättas men aldrig hundarna. Jag har det i mig att högerkanten är mjukare... Fast två ggr i diket på en månad är väl lite väl onödigt!! Jag bromsade inte ens, bromsning innebär risk att släpet sladdar ut i vägen och det är absolut inte ett alternativ, för övrigt fanns ingen tid till det heller. Bärgaren kom för fort! Återstår snöbromsning i diket. Vi har gott om snö! Körde som tur var inte speciellt fort så smällen blev inte så farlig. Alla hundar var okej, bilen också. Lite sne fram och kofångaren i plast satt lite löst men det var bara att sparka till så fungerade det igen! VW är bra bilar

Leo och Ludde undrar nog vad matte gör...

Back on track again!!

Som jag trodde så har min senaste kull redan gjort sig "känd".   För att anklagas för att vara blandras! På grund av sina annorlunda färger. Indoktrineringen att en husky skall vara grå med vit mask och blå ögon har verkligen gått långt    Jag har själv (haft) sådana tendenser... Jag erkänner att jag också hade misstänkt att det var "något annat" i Leonhard om jag sett honom på byn. Men om man tänker bort färgen och bara ser HUNDEN så ser man vilken otroligt fin och välbyggd ung huskyhane detta är! Det ska bli oerhört spännande att få visa honom på utställning, synd att det inte är någon domarkonferens snart för det hade varit synnerligen lämligt att ha ut domarna till min kennel för att se vilken färgkombination som FÅR finnas inom rasen. Alla färger är tillåtna, både på päls och ögon. Det är FUNKTION som är det viktiga. Jag jobbar ju med turistkörning och det är verkligen intressant att se alla gästers förvåning om vilka olika färger och teckningar som finns inom rasen. Detta är något som vi skall vara rädda om inom rasen! variationen. Många fotografier blir det på mina hundar varje år, varje gäst har sin favorit även om Blixten nog är en av de populäraste. Inte så konstigt med tanke på hans oerhört vackra ansikte! (Han är en synnerligen duktig draghund också! Kommer ett eget inlägg om Blixt framöver...)

Nedan en del bilder från min kennel på olika färger inom rasen. T.o.m i samma kull så kan det vara allt från helvitt till mörkgrått!

Först Leonhard! Han är brun och svart! Liknar en hel del på farbror och farmor. På bilderna så är han fem månader gammal. Han är oerhört stark redan nu! Han kommer bli (om han inte redan är) min starkaste hund... Han drog ikull mig häromdagen... jag hade inte en chans -jag flög raklång... och det var bara koppel & halsband! Ska bli spännade att köra in honom om någon månad.   

och så systern Dolly. En riktig godbit om jag får säga det själv... Ser ut som en liten varg! Här har hon grävt en djup grop och såklart så skall den sovas i! Det blåser hårt så det var nog en bra idé. Dolly är oerhört lik vår framlidne superledarhund Storm, trots att de inte är släkt alls! Dollys farfar och morfar har samma teckning och typ så det kommer därifrån.

Lite blandade bilder från arkivet med olika färger!

             Som sagt! alla färger är tillåtna   

Avslutar med en bild på Sandy! Syster till Dolly och Leo. Hon är rödbrun, nästan lite schakalaktig!

Jag har en idé. Det är dessutom TILLÅTET enligt rasklubben! :-) Hade jag vetat det hade jag kanske släppt lös Tia! Hon är redan champion och hade kunnat offra hennes tävl.resultat

rasklubben godkänner LÖSA hundar på tävling. Alltså måste det även vara tillåtet att efter ett par km "råka" släppa lös en hund som får springa före som en hare och göra att hundarna I spannet har ngt att jaga och springer fortare. smart va! Lycka till att bevisa att det var medvetet att hunden kom lös... En olycka händer så lätt (nej jag tycker INTE att spannen i helgen har fuskat eller haft någon fördel)

Jag har praktiserat denna lösning i massor med år! Med en lös hund före spannet. Men det har bara varit på träning såklart. och då har det mer handlat om störningsträning för min jakthund är inte den mest spårsäkra om man säger så. Jag har honom till att lära unghundarna att man följer inte en lös hund... hehe. kanske ska tänka om där!

Så nu blir det kanske till att träna upp en förlöpare, en lydig hund som styrs på kommando på håll. Precis som min jakthund! Jag kan styra honom höger-vänster, fram, hit, sakta, stanna osv på 200 m håll.

Det är detta jag menar med att rätt skall vara rätt! Tillåter man regelbrott så leder det till prejudicerande tillämpningar. För hur kan nästa spann som råkar få lösa hundar diskas när inte detta spann diskades? Jag och några vänner har kommit på enormt mycket varianter på detta och hur man kan "fuska" helt regelrätt :-) Återkommer om de tipsen.

På femund diskades ett spann som tappade en hund på checkpoint. den störde ingen. föraren åkte efter för att leta men hunden hade vänt och plockades upp på checkpoint. Spannet diskades såklart. Men det är en internationell och proffessionell tävling. De har koll

I övrigt så tycker jag att det var en trevlig och bra tävling. Dock inga spår för en nybörjare! :-D

Rasklubben påstår att jag ljuger om att en medeldistansbana inte får ha fler än en varvning... Läs nedan så får Ni fundera på vem som har rätt. Tydligen så hade det tagit en massa (onödig)tid för dem att leta rätt på reglerna och bevisa att jag hade "fel". Men det är väl det Ni är till för; Att kontrollera att tävlingar och förare följer de regler som finns fastställda. Det skall vara lika för alla.

 Dessa arrangemangsregler är en rak översättning av IFSS arrangemangsregler. Vid eventuella tolkningar,så är det det engelska originaldokumentet som gäller.

84.* Banan bör inte korsa sig själv. Inte heller bör den läggas så att spann måste följa samma bana, helt eller delvis, oavsett riktning, och går inte det att undvika, ska det begränsas till endast en gång i ett bestämt heat och varvningen ske utanför start och målområdet.

84. The trail should not be crossing itself. Neither should it be constructed so that the teams will have to follow the same trail, wholly or even partly, regardless of direction, and, if unavoidable, shall be limited to one time and one time only in any given heat. The turning point shall be outside of the StartFinish area.

För mig personligen gör det inget om det är varvning men klart det är roligare att köra på en olik bana!!

Har varit en hel del andra hårda ord i veckan. Jag blir nästan lite imponerad hur enkelt det är att gadda ihop sig och stå upp mot en gemensam fiende. Att det sedan involverade så många! wow! Jag var ju lite smartare och satsade högst direkt och ringde presidenten men det gills inte. Jag vill betona att det INTE är jag som är fienden. JAG vinner INGENTING på att påtala de regelbrott som föregick i helgen. Snarare tvärtom vilket jag kan bevisa i ett par textrader som jag inte tänker publicera idag..

Jag var som sagt ute och tävlade i helgen. Många timmar. Jag var inte i målområdet eller i närheten när de påstådda reglebrotten skedde. Men när flera deltagare/medlemmar i SPHK kommer fram till mig och frågar vilka regler som gäller så är det MIN SKYLDIGHET att svara, utreda och vidta åtgärd. Nu hanns inte det på plats utan det fick bli efteråt. Hade väl aldrig trott att det skulle missförstås så hårt! Herregud människor, skilj på sak & person! Ni har totalt missförstått er roll som förtroendevalda om ni så svårt lyckas missförså min roll som "förtroendevald".

Rätt skall vara rätt. JAG personligen vinner INGENTING på att ta upp den aktuella frågan om helgens incidenter. Det är precis tvärtom!! Kan Ni förstå det? Jag har INTE tagit upp denna fråga av någon personlig anledning eller vad Ni nu påstår. Jag har ingenting emot de tävlande de gäller. Jag har ingen relation till dem, alls. Det handlar inte om det! Är det så svårt att förstå? Diskning, eller ej -det påverkar i just det här fallet inte ens resultatlistan! men det hör inte hit...

Nu blir denna incident och ert beslut prejudicerande. Tänk på det. Tänk på det nästa gång något liknande händer någon annan. Jag har hittat flera paragrafer som stödjer "min" åsikt, men de betyder ju ingenting. ;-) Beslutet här kan ge långtgående konsekvenser Ni inte ens anar. Men jag har varit med länge, kanske för länge? jag är skolad i nordisk stil och kanske är det därför jag ser annorlunda på regler än vad Ni gör. Jag fortsätter mitt uppdrag som tävlingssekreterare för jag är förbannat bra på det. Framförallt snabb och noggrann. Jag har, tyvärr befogat noll förtroende för majoriteten av styrelsen. (kanske tom är ömsesidigt?) Men det hör inte hit! Förstår Ni inte det?? Jag är inte "förtroendevald" för att jag gillar styelsen, tvärtom. Jag har det här uppdraget för att jag gillar alla dessa fantasiska medlemmar, tävlanden och hundar som vi har runt om i landet! Jag vill ge dem den bästa servicen, de är värda det! Jag ser det som en ära att få "ta hand om" Era hundars välförtjänta meriter. Jag blir jätteglad när hundar klarar sin meritering för första gången, likaså när de klarar championat eller meriten för femtielfte gången! Vissa hundnamn känner jag ju igen :-D

Jag blev i höstas övertalad att vara kvar som medlem och "förtroendevald" i SPHK. Jag förstod deras argument även om det tog lång tid..! De är själva medlemmar och behöver bra folk i leden om man säger så. Det är en ära att få alla dessa uppmuntrande mejl och telefonsamtal från medlemmar och för den delen icke-medlemmar som liksom jag tröttnat på SPHKsfärens inriktning med nuvarande ordförande. Nu i vår blir det ju en förändring. Blir intressant att följa.

Jag är förtoendevald även i andra föreningar inom andra brancher. Det är befriande!! Bästa skolningen inom föreningslivet får man INTE i hundklubbar om man säger så!! :-D Var på tvådagarskonferens/utbildning inom en av dessa uppdrag förra veckan. Ett av de avslutande orden var såhär: Ni får den styrelsen Ni förtjänar!
Kanske det! Är det så? Undermeningen till medlemmarna är; ställ frågor, våga fråga, våga säg emot, våga ställa krav, titta igenom protokoll och ekonomi, var påläst!! Det är inte lätt att sitta i en styrelse, det ska Ni veta!! TYVÄRR är det ofta så att de mest engagerade och ifrågasättande personerna sparkas ut. iaf i hundklubbar/intresseföreningar. Eller att de aldrig får chansen för att valberedningen styrs av styrelsen själva. 

I min yrkesbranch är det tvärtom... Att vara valberedning är verkligen ett uppdrag som man tar på allvar och det eftersöks verkligen personer som kompletterar styrelsens kunskaper och ofta är framgångsrika och kanske tom är lite obekväma. Där sitter vi ett helt gäng "högljudda irriterande kunniga bråkstakar" i samma styrelse! Men oj vad spännade och intressant det är. Vi har dessutom samma mål om än olika väg dit. Det underlättar. Målet är är ge våra ägare/medlemmar en så bra förening och så hög lönsamhet i våra företag som möjligt. Tänk om det kunde vara så i hundklubbar också!! Vilken trevlig värld vi skulle ha då... Om alla jobbade för att få en så bra utveckling som möjligt! för klubben, för medlemmarna och framförallt för hundarna vi alla ändå har valt att äga och älska! Oavsett inriktning på medlemmens hundägande skall det finnas en anledning att vara medlem i specialklubben. Jag tycker ju tom att jag har en anledning att vara medlem i SKK trots att mycket av det som de jobbar med inte intresserar mig det minsta! Jag vill ha en anledning att vara med i SPHK också. Den kommer vara att försöka påverka så mycket som möjligt, för att ÅTERSKAPA den klubb det en gång var. Såsom det var tänkt från början. Därför är jag medlem i SPHK fortfarande även om jag oändligt många gånger verkligen funderat på varför. Jag kommer aldrig att ha min licens i SPHK med nuvarande uppbyggnad och ledning. Skulle jag sparkas ut från SPHK skulle många, många medlemmar bli besvikna. Jag vet ju att ordföranden inte har något till övers alls för mig, det har han själv skrivit i ett brev till kennelklubben! (Ang VM och landslaget, inte om mitt "förtrondeuppdrag"). Men jag VET ju vilket stort förtroende medlemmarna har för mig! Det är därför jag klamrar mig fast. För Er skull. För att Ni är värda en representant som vågar!

Jag har ställt in kommentarerna på att de ska godkännas av mig först, så vill ni kommentera privat så gör det och notera det så lägger jag inte ut dem för allmänt beskådande! Ni medlemmar behövs, Vi behöver vara fler som vågar! som vågar driva frågor som inte ens berör oss själva eller för den delen ens ligger direkt på vårt bort.

Så Ni som får frågan av en sunt arbetande valberedning, tänk över det och våga svara ja om Ni tror ni har något att bidraga med! Tillsammans är vi starka, det GÅR att förändra.

För fan! Ut och kör hund nu istället för att kolla av Internet!!!!!

Från att gå från fullt tävlingsfokus till att bara kämpa för två av sina hundars överlevnad kan det fort. sekundfort. Att reda ut oredan gick också sekundfort även om det inte kändes så... Denna helg gav mig många lärdomar och nya erfarenheter för mitt mycket unga spann. Jag hade fullt fokus på tävling och hade som plan att starta ut "snabbt som fan" och försöka se hur länge det höll! Hade alla hundar i tävlingsålder med mig. Alltså Sally på 1,5 till "evigt unge" Tasse 7år i spannet. Tolv hundar. Fyra debutanter. Mycket taggade hundar. Körde iof turister i fem timmar på fredagen, mina vana trogen så kommer jag aldrig med utvilade hundar till tävling   

Denna blogg blir lång... Men det var mycket som hände...

Hade dessutom sprintsläden.. Den pyttelilla rangliga saken! Släden som inte är gjord för att använda ankare till... Jag har kört med den i 40km/h med topptränade greysters så jag kan ju med den i mkt höga farter. Nu har jag även kört den utan skidor! Har nog aldrig haft så mkt udda problem på en tävling förut, inte ens på träning trots att det kan gå vilt till ibland då med. Släden är mkt skön att köra och borde inte vara några problem att köra i öppenklass med den. Förutsatt att det inte behövs ankras. på en modern sprintsläde så är ankare mer som en dekoration skulle jag tro, för de är inte utformade till att kunna användas i skarpt läge. mer om det längre ner

Startuppställningen dag1:

Duro / Tolga (i 300meter, sedan Duro i singelled)

Tia

Grynet / I-Tiger

Tass / Perra

N-Tiger / Sally

Blixten

Nando / Kråkan

Jag valde att ha Tia ensam i point för att kunna ha möjligheten attt lätt kunna byta om hundarna ifall det skulle behövas. Hade dock inte räknat med det som hände efter 300 meter. ALLA spann körde fel! Jag såg direkt att det var något som inte stämde när jag tittade upp efter att ha satt fast ankaret. Det går förbannat fort med 12 hundar och när alla hundspår viker av åt höger så gjorde såklart mina det också. Jag letade efter spåret men såg det inte. Det var spår precis överallt. Såg något blått inne i skogen och jag visste ju att det förmodligen var fel håll jag var på väg åt.. Bromsade och försökte se vart jag skulle och för att utröna bästa sätt att reda ut problemet!! Såg sedan "varning för väg" skylten och då var jag bombsäker. Jag ÄR på fel bana. Hur fan vänder man ett över 25 m långt spann med tolv mkt taggade hundar och nästan obefintligt ankarfäste... Mina hundar är inte vana vid att vända 180grader! Har bara gjort det en gång i år och då var vi två på släden.

Finns inga alternativ. Jag får ner båda ankarna och springe fram och tar tag i necklinan och tokspringer tillbaka och lyckas vända alla på "femöring" helt utan trassel. otroligt... Ankarna lossnar och jag kastar mig på släden igen, men vart f-n ska vi...? ser att Sigmund som startat bakom mig kommer åt mitt håll, vi kommer mötas head-on. Detta är mina LD-tävlade hundar vana vid men de fyra nya? Jag ropar åt Sigmund att vi är på fel spår och att jag inte vet vart spåret går men att vi iaf definitivt är fel! vi möts och han kör runt mig och vänder på samma ställe som mig, före vägen. Nu är vi två spann på väg tillbaka mot starten. Där fler spann kommer i full fart... Nästa spann kör också fel! Men ser oss och får stopp på sina hundar och in dem på rätt bana. Nu minns dock Tolga hur spåret gick förra året! Hon tar självklart den leden och vi kör upp mot skogen, spåret går ju nästan mot den blå skylten så jag hoppas lite på att de ska se någon av de andra spannen och vilja gå ut över lössnön och in på rätt spår -men Tolga är ju såklart stupsäker på att hon är rätt! Hon känner ju igen sig...

Jag ankrar och skriker till Sigmund att vi måste vända igen. Han lyckas vända medan jag trasslar ut mina hundar. Släpper lös N-tiger och Sallys draglinor. Tolga vägrar vända eller byta spår så jag sätter bak henne till Tia och har nu Duro i singelled. Han börjar bli van vid att få sköta grovgörat när det "skiter sig"...    Vänder hela spannet igen på det smala spåret, men nu händer det som INTE får hända. De bakersta paren hoppar över släden och på något vis så kommer centrumlinan runt ankarlinan. Två hundar sitter fast, Tiger hänger uppockner över släden och Sally håller på att strypas på andra sidan. Blixten är hyffsat fri men står åt fel håll. Nando och Kråkan står till vänster om släden. Jag slänger över Tiger, lossar Sallys necklina trasslar ur den och inser samtidigt att jag aldrig kommer kunna trassla ur ankarlinan från centrumlinan utan att skada hundarna. För lossar jag ankaret och hundarna kastas fram igen kommer ankaret följa med och det är inget alternativ! Jag gör det enda rätta. Jag tar kniven som ALLTID finns på slädens högra sida och skär av ankarlinan. Hundarna far iväg och linan rätas upp. Jag tar kniven i munnen och får upp ankaret innan släden flyger iväg. Allt detta sista tar sekunder men känns som en evighet. Jag reagerar instinktivt, jag har varit med förr om man säger så. Jag har hamnat i katastrositautioner förut. Med flera tusen mils hundkörning på allehanda sorters underlag och spår skaffar man sig erfarenheter man aldrig visste att man hade eller kom att behöva.

Nu är spannet på väg i hög fart rakt tillbaka mot starten. Jag ser ett grönlandshundspann som stannar, ett huskyspan står på skoterleden och försöker se vart spåret går. Jag ropar åt honom att han är på rätt spår!!! Min plan nu blir att köra mot honom och ta mig förbi och upp på rätt bana igen. Det har gått många många minuter, för det kommer fler B.spann Mina hundar tycker dock att grönisarna är mkt intressantare än huskyna och drar vänster först! Men sen tillbaka på skoterleden men vill inte ta höger in mot spåret och det uppankrade huskyspannet... Nu kommer en fotograf springades och upp mot huskyspannet så mina hundar kommer runt på höger sida om dem och då kan jag släppa på så att hela mitt spann sträcker ut sig och vi är äntligen på rätt spår!!! En del hundar är lite trasslade men det löser de själva snabbt. Tiger och Sally är dock fortfarande lösa i draglinan. Linan stör såklart Blixt som går bakom men han klarar sig från trassel. Det är väldigt lite snö, kurvigt och stubbar och stenar överallt så det finns inga bra ställen att ankra för att fästa Tiger & Sally igen. Jag har dessutom bara ett ankare... Stora ankaret håller jag ff i handen! Lilla ankaret kan inte hålla spannet i så här lös snö.

Jag har dock en enorm tur nu. Jag har nämligen på mig Annika Gustavssons fantastiskt bra midjebälte. Med säkerhetslina! Linan som räddade mig på storsjöns is för snart ett år sedan. Linan är såklart under släden för den lossade jag ju redan i första vändningen. Jag stannar där det är hyffsat hårt, kastar mig fram och drar upp säkerhetslinan. Det är en Run-Lock lina så det är lätt att göra om den till ankarlina till stora ankaret om än att linnan råkar bli lite lång! Så jag får hålla i den hela tiden för att inte köra över den. Den är ju som sagt på fel sida skidan..

Hundarna verkar otroligt nog inte påverkade av allt tumult. framförallt inte Blixt, N-Tiger och Sally som ju haft en riktigt otäck upplevelse. Vill inte tänka på vad som hänt om jag inte haft kniv med mig. Duro är först lite osäker över att vara ensam längst fram. Han har inte gått i singelled sedan Amundsen ifjol, då gick han å andra sidan femton mil själv... Jag ankrar med båda ankarna och får i Sally & N-Tiger i selet igen. Nu blir det full fart på hundarna. Jag jagar ikapp ett malamutspann och omkörningen går sådär. Ledarhunden är morrig och Duro tvekar lite men det är wheelhunden Nando som får sig ett nafs i baken av hunden. Inget som påverkar honom dock. Kör ett par kilometer till. Förbannar mig själv för att inte ha sett att det blev fel... Är hopplöst efter!

Strulet efter start har kostat minst femton minuter, för att inte tala om hur många minuter jag tappade på att tappa rytmen i spannet. Men viktigast av allt är att det gick bra. Tävlingsmomentet får stå tillbaka och nu handlar det bara om att ge unghundarna en bra upplevelse. Jag upptäcker dock ganska snart att slädens ena med känns lite konstig!! Skidan har lossnat!!! Ankaret måste ha slitit loss eller av skruven som ska hålla skidorna! (som sagt, sprintslädar är inte gjorda för att kunna användas med ankare!!) Men vad fa---en. Kan veckan bli sämre...? Har hänt mkt "skit" den här veckan och jag åkte på magsjuka i torsdags så energin är inte riktigt på topp om man säger så. Står så mycket som möjligt på höger skida... det går rätt bra, ovallade släden glider rätt fint trots allt. Spåret är mjukt och tungkört. Efter ytterligare ett par km ser jag ett spann! Kan det stämma!! är jag redan ikapp de andra som inte haft lika mycket kaos efter start!? Kör om fransmannen hur lätt som helst, hans hundar ser verkligen trötta ut och vi kör ifrån. Kör om några Bspann som kör tremilen, alla omkörningar går bra men Duro tvekar en del och det blir slak centrumlina. Tikarna bakom går dock hur bra som helst! Har inte sett Tia så taggad på läääänge. Jag som tänkt lämna henne hemma... Grynet överraskar också med att vara spannets i särklass bästa hund! Inte en cm med slak lina. Hon som missade hela höstträningen pga valpkullen.

Färden går vidare. Trevligt spår men väldigt löst och ojämnt. På sina ställen väldigt lite snö. Hundarna vet inte riktigt vilken fart de ska lägga sig pga underlaget och det blir lite ojämnt i fart. Har ingen GPS så vet inte hur långt det är men ser ju på klockan att vi borde varit i mål för länge sedan. Har nog aldrig haft så dålig tid... Men tid och resultat är inte det viktiga idag. ca en mil före mål inser jag att släden går förbannat konstigt... Den är "låg". Nu har andra skidan också lossnat! den satt med två M6 bultar. Men som sagt, ankarlinan har nog haft av den också, bara att det tog längre tid för den att lossna. På ena sidan sitter den kvar, MKT krokig! Så jag står och väger på båda skidorna och håller upp släden för att inte den ska slå "nosen" i backen... jaja, allt går! Det kan ju liksom inte bli värre...

Det viktigaste för dagen är att Sally & N-Tiger mår bra. Att de samt I-Tiger och Kråkan fått en bra tävlingsdebut. Att de andra hundarna i spannet har fått bra träning. Att spannet fungerar så bra ihop som det gör. När jag kommer till mål kör jag rakt igenom målfållan. Det står en massa folk i vägen (!!!!) målfållan SKA vara TOM!!! Jag skriker ganska argt att de ska fan flytta på sig... Jag kör således rakt igenom folkmassan och de parkerade spannen. Skriker att ska de kolla chip får de f-n göra det vid min bil... Jag vill få tillbaka hundarna till tryggheten så fort det går. Jag var inte så arg egentligen... Kör hela vägen genom folksamlingar, hundar och bilar tillbaka till bilen. Hundarna är trötta men alla äter sitt kött. Jag klappar om dem och skänker en varm tanke till min kniv. Utan den hade denna dag blivit den värsta i mitt hundkörarliv.

Dag 2. Inte lika "spännande"...

Bestämde mig någongång mitt i natten att byta laguppställning helt. Tia som gått så otroligt bra på lördagen ska få chansen att visa att hon är så bra som jag egentligen vet att hon är! Det är bara att vi har så olika personligheter att det inte riktigt "klaffar". Duro ska få vila från ledaruppdraget och istället ska jag prova I-Tiger i led. (för nytillkomna läsare, jag har TVÅ hundar som heter tiger, båda inköpta...)

I-Tiger / Tia

Tolga / Duro

Grynet / Tasse

N-Tiger / Sally

Blixten

Nando / Kraka

har lämnat Perra hemma, hon är mycket tyngre än de andra och hade det tufft igår med genomtramp. Det går riktigt bra med Tia i led! Hon är snabbare än Tiger och drar honom med sig. Hon tar verkligen ansvar. Efter någon mil ser vi spannet som startat före oss men kommer aldrig helt ikapp. Väl i mål ser jag att det spannet var hela 18min snabbare än mig!! Konstigt, för mina hundar hade en jämn fart precis hela loppet. Efter varvningen kommer vi ikapp ett B-spann och då får Tiger göra sin livs första omkörning som ledarhund! Går ganska bra, han sackar lite men bara vi är om så drar han på i bra fart. Han är dock lite okoncentrerad och "pissig" så jag beslutar mig för att byta och sätta fram Duro istället. Blir jämnare fart då och pointhundarna störs inte så mycket.

Idag har jag startat med "reservsläden" istället. +20kg LD-släde!! Helt ovallad, urgamla träningsbelag som dessutom inte ens sitter fast... hehe. Jaja, den här dagen går inte ut på att tävla. Jag ska bara ge hundarna en bra träningsrunda! Har med mig korv till hundarna och yougurt till mig själv. Hundarna får själva bestämma fart och jag passar på att prova släden lite, har bara kört den en gång innan! Ska ha den på Polardistans om tre veckor så är ju bra att köra igenom den ordentligt... Tar det lungt som sagt men kommer ändå ikapp samma B.slädspann som igår på exakt samma ställe! I varvningen... jag ska rakt fram och det spannet ska vänster. Vi reder ut trasslet med granar och hundar huller om buller och kommer iväg åt varsitt håll!

Provar sitsen på släden. Fungerar bra... Överhuvudtaget så är det en mycket bra släde! Kanske inte att tävla med på snabb-race, men ändå! Skunk heter modellen. Kommer i mål åp en betydligt bättre tid än igår vilket inte är så konstigt med tanke på strulet!! Alla spann har kört lite snabbare och de två första spannen i klassen är mycket snabbare än oss andra som är mer jämna!

Så en helg vars resultat jag haft stora planer om förvandlades till något helt annat. Men så är det. Jag är trots allt faktiskt nöjd med hundarna. Alla unghundar gick bra och klarade alla svårigheter utan problem.

men vänner, kom igåg! Ha ALLTID med Er KNIV!!!

helt plötsligt har ytterligare en vecka gått! Denna vecka har varit mycket stressig och varierad på alla sätt och vis. jag har knappt hunnit vara inne på datorn, än mindre på Internet.

Rayban, min vorsteh har fyllt hela nio år! För lite över ett år sedan trodde jag inte att han skulle leva ett år till, kraftig viktuppgång, blod i urinen och andra tecken som tydligt visade på cushings, alltså cancer. 95% av alla symptom hade Rayban så det var några oroliga dagar i väntan på bloprovet som visade att han hade låga hormonvärden men i övrigt var frisk. Viktuppgången berodde på att han var lite lätt "skendräktig"... Ja han är lite speciell. Han var sotis på Tolga & valparna, började tröstäta och skaffade sig en egen valp i form av en chimpansgosenalle... Väldigt sött vill jag lova! Han hade under sommaren lätt skadat sig och således var han inte i träning och måna bäckar små så blev det en väldigt tjock Rayban! Tjock är han fortfarande, han har 8kg övervikt men mår himla bra ändå... (+10kg från tävlingsform) Han springer precis som han vill här på gården. Favoritsysselsättning är att övervaka katterna, äta och sova. Han har ju i sitt tidigare liv jagat katter men sedan lillmisse föddes så har maktbalansen helt ändrats! Lillmisse var ju föräldralös och är flaskuppfödd, hon "adopterade" Rayban som mamma. (lr egentligen allt med päls) Hon har således inte förstått att sådana som rayban, ska man undvika. Hon satte sig redan som pytteliten sig i respekt mot honom, hon slår honom på nosen om han är för närgången. Mycket sött att se deras unika förhållande!! När jag fick Petter, jämngammal med Lillmisse så blev han likadan, ingen "respekt" för Rayban. Så nu är det två katter som Rayban är lite rädd för! Han vill inte möta Lillmisse i gången och Petter brukar jaga Rayban för att leka... Rayban är väldigt "exklusiv" i vilka katter han står på numera! Han har ju noll killer intinct, han vill bara "stå" på katterna, stående (fågel)hund som han är...

Rayban är verkligen en speciell vorsteh och hans mentalitet finns inte i många vorstrar! Helt sorglös och helt utan aggressivitet och rangtänkande. Det är synd att det inte finns fler som Rayban. För det hade behövts i rasen. Men så är han född och uppvuxen på slädhundskennel, uppfostrad av en huskyflock och han har helt enkelt en grundmentalitet som "inte finns" att få. Rayban har påverkat många, många har honom som absolut favorithund i livet och jag har fått förklara för en del att vorstrar normalt sett inte är som honom!! Jag kan släppa in Rayban i min hanhundsflock om 18hanhundar utan att de ens tar en endaste notis om honom. Han kan ha varit utlånad i månader och borta från flocken, men när han kommer hem igen är det som om han aldrig varit borta. Rayban är verkligen en unik hund!!

Om några dagar så är det också 20 år sedan min stamtik för kenneln, Titti föddes. Titti var en oerhört duktig ledarhund, redan som valp var hon mycket speciell och fann sina egna vägar. Hon var född till ledarhund, syntes från början. Hon kom senare att få två kullar med tyvärr mycket få valpar. Men dessa har å andra sidan fört hennes utmärkta egenskaper vidare. Haakon och Mettemarit som fyller elva i sommar är fortfarande i full träning i spannet och Mette har ett rörelsmönster som är så oerhört fint och starkt. En mycket bra ledarhund har hon också varit i alla år. Tyvärr så blev hon aldrig utställningschampion men många CKrosetter har hon erövrat. Samt BUP, BAP och framgångar i uppfödar och avelsklass. S(polar)ch blev hon också, många långdistanstävlingar som ledarhund. Som ung bröt Mette benet men med en okuvlig vilja och läkkött så var hon snart tillbaka på banan och gick samma säsong Polardistans, som ledarhund... Idag är det Mettes barn och barnbarn som anför mitt spann. Allt tack vare de oerhört duktiga urmödrarna till min tiklinje; Titti & hennes mormor Disa.

Gammel-Titti själv gick också oerhört många tävlingar. Framförallt i nordisk stil men även flera Åredrag. Titti gick bort 2008, samma år som Raybans far Drillo. En oerhört sorgsam vinter.

Idag på vinterns absolut vackraste dag var det dags för Tittis dotter att vandra vidare. Bitzi var en oerhört speciell hund hon också. Väldigt personlig, flera av hennes avkommor har ärvt hennes egenskap att prata! Hon var en mycket mild och snäll hund. En naturlig och trygg ledare. Hennes dotter Perra är idag en av mina bästa hundar. Perra fullföljde ifjol både VM/femundlöpet, långa Polardistas och Amundsen DUO. 90 tävlingsmil! Bitzi själv blev varken utställd eller tävlad mer än någon enstaka gång. Men en oerhört duktig och värdefull hund har hon varit för flocken. Hon har alltid varit väldig speciell och det var inte vem som helst ur flocken som fick komma in i "hennes koja". Den enda var faktiskt Wille. Hennes älskade Wille. De fick tolv år tillsammans. Äkta kärlek. Båda lika lugna och trygga. När Wille blev sjuk visste jag att det var dags för båda att få vandra vidare, men det har tagit ett par veckor att förbereda sig. Jag ville inte att Bitzi skulle bli ensam kvar. Jag minns ju hur Storm saknade sin älskade Stina (Bitzis storasyster) de var oskiljaktiga i sju år och när Stina dog i sömnen 14år gammal var det en sorgens dag, framförallt för Storm. deras kärlekshistoria var speciell, Stina gick ju lös på gården i hela sitt liv och hon hämtade hem lite av varje till Storm. En dag såg jag ett blodigt släpspår över hela gården... Blev såklart livrädd, vad hade hon dödat?? Hon hade aldrig jagat något, inte ens katter men uppenbarligen var det något "dött" som dragits genom lagårn, ut i ladan och runt hela gården. Vi talar alltså flera hundra meter. Jag följde blodspåret från Storms koja och ända till en nykalvad ko inne i lagårn! Stina hade tagit efterbörden! Storm tackade för godsakerna såklart    Stina grävde ner mat precis överallt, hon var smällfet men en oerhört duktig drag & ledarhund hon med. Jag kommer nog aldrig få en hund som henne heller, även om Grynet har henns ögon... Jag kommer alltid minnas Stina, inte minst varje gång jag tittar på mina jakttrofér från Namibia! Dessa hamnade nämligen också hos Storm!! Ett Oryxhorn är aldrig återfunnet, så någonstans ligger det ett 110 cm långt horn nergrävt. Dessutom av guldmedaljtroféstorlek!!Sommaren efter att Stina dött så hittade nämligen några av valparna ena hornet, det andra tog hon med sig i graven...

Så idag i solskenet fick flocken vara ute i rastgården i flera timmar innan jag tog den sista promenaden med kennelns två älskade flockmedlemmar.   

tills döden skiljer oss åt...

denna blogg blir svår att skriva så jag fortsätter i morgon med den...

det är nu i veckan fyra år sedan Titti dog, sexton år gammal. Hon var född 15februari 1992. Hon är en sådan där hund som man bara får en gång i livet.