Insändare nr2 i Polarhunden. Några få rader som kommit att påverka många... 

Förebyggande arbete och konsekvens

Som en fortsättning till mitt inlägg om näthat vill jag även belysa några andra viktiga frågor.

Först och främst. Hade rubriken kunna förhindras? Inte döljas eller sopas under mattan, utan förhindrats? Var det någon som visste att djurhållningen inte var optimal, var det någon som visste att personerna var på gränsen, var det någon som visste att ett antal tjuvparningar skett och att hundantalet på kort tid eskalerat till en ohållbar nivå? Var det någon som visste att hundar var instängda? Att de inte fick mat?

I många uppmärksammade djurskyddsfall var det någon som visste. Någon som anande eller visste men ändå inte gjorde något. Något egentligt skyddsnät finns som sagt inte i hundvärlden men det närmsta man kan komma är väl SKK´s kennelkonsulenter. Jag hoppas att det finns några bra sådana. Tyvärr inte alla. Det finns fortfarande de som inte har förståelse för oss med professionella anläggningar och företag med hundar.  Men de eller polarhundklubben är bättre än ingenting.

Jag lovar att det är bättre för alla inblandade, inte minst hundarna om det är någon från ”vår organisation” som kommer dit först. Blir länsstyrelsen inblandad så handlar det inte om några överseende kommentar, djurbegränsning eller för den delen ingen åtgärd alls. Det kan bli tal om föreläggande, omhändertagande, åtalsanmälan och till sist djurförbud. En hundägare som lever för sina djur och sitt intresse kan alltså bli förbjuden att hålla djur överhuvudtaget. Ett djurförbud är på livstid. Ytterst få får det upphävt. Det kan vara bra att veta om det. Får Ni anmärkningar av LST, -åtgärda dem! Be om hjälp om det så krävs. Ett omhändertagande kostar dessutom flera hundra tusen kronor för hundägaren så det kan samtidigt innebära ekonomisk katastrof och personlig konkurs.

Det är inte bra för vår bransch med skandalrubriker. Draghundsfolk tenderar ju dessutom att ha många hundar, vilket i sensationsjournalistiken blir en ännu bättre nyhet. Vi kämpar redan idag för att betraktas som en riktig idrott och för den delen en sund hobby. Att det inte är konstigt att ha många hundar eller att träna och tävla med hund. För varje negativ artikel i tidningen så förlorar draghundsvärlden i anseende. Det vinner ingen på. Framförallt inte våra hundar. Det finns länder där det är förbjudet att träna draghundar!

Risken finns att myndigheterna sätter begränsningar på allas hundhållning. Att det blir än mer regler som reglerar hundhållningen i Sverige och då draghundar eller professionella anläggningar i synnerhet. Exempelvis kan nämnas stake out, transportburar, tävlingar eller för den delen säker draghundsträning. Redan idag ser vi ju regler som är direkt felaktiga och missgynnar bra djurhållning, bara för att någon misskött sig och reglerna skärpts eller att uppsåtet feltolkats. En sådan regel är då såklart barmarksträning med (motor)fordon. Eller de helt vansinniga reglerna om burförvaring och transportboxar. Med mått som leder till en ökad skaderisk och stress för hundarna.

Så kan man upptäcka begynnande djurskyddsproblem i tid så kan många liv räddas. Både människo och hundliv. Jag är en stor förespråkare av djurbegränsning. Att en djurägare med problem inte nödvändigtvis ska förhindras att hålla djur överhuvudtaget. En lösning med kastrering, avelsförbud och djurbegränsning är mycket bättre. För de allra flesta problem börjar med att det blir för mycket jobb, för mycket hundar, för liten självinsikt om att hundarna inte får det som de behöver. Hundägare som älskar sina hundar till döds. Som inte klarar av att avliva en sjuk eller skadad hund. Eller som behåller hundar med lynnesfel som kan förstöra en hel flock och rätt vad det är får ingen hund lämna hundgården för att det är för stor risk för slagsmål. Hundägare som samlar på sig fler och fler hundar. Som får tjuvparning efter tjuvparning och tillsist inte klarar av att sälja någon hund eller valp alls. För att det ser för illa ut hemma. Kan inte ta emot besök… Dessa kennlar finns! Djurbegränsning är en åtgärd som borde användas oftare. För vissa klarar inte av mer än en hund, vissa klarar 10 utan större problem och för andra är 40st rena barnleken. Att sätta en siffra som ska gälla alla går inte. Men det finns en risk att myndigheten kommer dra alla över samma kam och göra just det. Det kan bli förödande för oss med draghundar!

Om ingen ser dessa personer och kennlar där det snabbt är på väg utför och ingen hjälper så blir det snart en rubrik i tidningen. Det näthatarna inte förstår är att det drabbar hela draghundsbranschen.

Jag fick ta emot en mängd frågor förra året från kunder pga skriverier i tidningen om ett stort antal samojedhundar som omhändertagits. Det var på sätt och vis bra att de frågade mig, för då kunde de få svar som inte innehöll hat eller anklagelser. Det finns förmodligen en förklaring för att det blev som det blev där och det hade förmodligen kunnat förhindras tidigare. För någon visste…

Malin Sundin

Som sagt... Det har rasslat till i mejlkorgen! Mycket tack vare denna insändare i senaste Polarhunden. 

Skyddssystem eller Skvaller.

”41 hundar och dess ägare försvunna”, ”23 hundar levde i misär”, ”Vanvårdade hundar omhändertagna”, ”Friska valpar/hundar avlivade av kennelinnehavare” osv. Vi har alla sett rubrikerna och vi har nog alla tänkt onda tankar om de inblandade. Djurplågare, otäck, hemsk människa, namnge idioten! Ilskna sensationsrubriker i tidningarna, delningar på Facebook, nya grupper skapas på fb som ex ”Stoppa djurplågeriet hos XX turistföretag”eller ”var är de 40 hundarna?” Vem vet något, vem har hört något, vem kan komma med det senaste skvallret? För visst har vi nog något skvaller på alla omkring oss, visst har vi? Hundvärlden är liten och ”alla känner alla”. Det är ju dessutom ganska kul att skvallra och få en tillhörighet till en grupp, eller hur? Precis samma mekanismer som vi ser i skolan och på arbetsplatser.

När djur far illa så väcks en mentalitet i sociala medier som är oerhört farlig och kontraproduktiv. Det florerar så oerhört mycket rykten på nätet, folk hängs ut, bilder misstolkas eller manipuleras. När drevet går, så går det fort och det är inte alltid som det sunda förnuftet hänger med. När det pratas om att misshandla eller tom döda människor så är det dags att ta sig en funderare på vad som håller på att ske. Näthat är ju populärt nuförtiden och många, väldigt många hundmänniskor idkar just detta. Näthat alltså. Ni kanske inte tänker på det själva men alla som bidrar till dessa drev är en del av näthatsrörelsen.

Det finns alltid ett eller flera människoöden bakom en rubrik. Ett ”djurskyddsfall” kanske beror på skilsmässa, ekonomiska bekymmer eller utbrändhet. Ytterst sällan för att personen är ond.

I mitt yrke finns många som balanserar på en tunn linje. Utbrändheten är ständigt närvarande. Men det är kärleken till djuren som gör att man överlever. Jag har många kollegor som trots att det finns ett hyffsat väl utbyggt skyddssystem har tagit livet av sig. Det har inte varit några djurskyddsproblem på de gårdarna kanske ska tilläggas, snarare tvärtom. Men många kollegor har gått in i väggen. Fullständigt. Då går det fort. På några timmar eller dagar kan det se ut som ett ”långvarigt djurplågeri”. Den största skillnaden mellan lantbruket och hundvärlden är att vi lantbrukare har ett skyddssystem från våra medlemsorganisationer, men framförallt en förståelse för varandra. Alla har nämligen själva stått där, på gränsen. När allt jävlas, när det kommer 100mm regn på en dag, när utgödslingen kraschar, när en vattenläcka dränker halva lagårn eller när djuren drabbas av någon sjukdom osv. Saker händer och har man då någon att ringa utan att bli dömd eller bedömd så räddas både djur och människor. Att kunna ge hjälp och ta emot hjälp är viktigt.

I hundvärlden finns inte den förståelsen alls. Alla låtsas att de är perfekta och något skyddssystem finns överhuvudtaget inte. När en kennelinnehavare inte ens kan ringa en kompis eller uppfödarkollega för att få hjälp när det är på väg att haverera, ja då har hundvärlden verkligen problem! När angiveri, skitsnack och näthat är allarådande istället för en hjälpande hand. Det jag vill med det här inlägget är att Ni alla ska ta Er en funderare på hur Ni beter Er. Både på nätet och i verkligheten. Kanske har du en kompis eller kollega som behöver hjälp? Som kanske behöver en hjälpande hand i sommar? Bygga hundkojor, renovera lite eller kanske bara städa upp på tomten? Eller få hjälp med avlastning. Kanske omplacering eller avlivning så att de hundar som blir kvar får det de förtjänar istället för att alla ska ha det dåligt för att ägaren inte hinner med eller orkar.

Jag hade önskat att hundvärlden hade haft samma skyddssystem som vi lantbrukare har. Att våra medlemsorganisationer vill hjälpa istället för att stjälpa. Men hur ska det kunna bli så när inte ens vänner, bekanta, kollegor eller förtroendevalda verkar visa någon som helst förståelse för att det kan gå åt helvete hos vem som helst och istället bidrar till näthatet och dreven i sociala medier.

Jag har personligen aldrig haft problem och har god relation till mina hundkollegor och till myndigheterna. Men jag har länge observerat att så inte är fallet hos många andra. Så tänk efter. Den där skandalrubriken kanske inte var så sann ändå? Finns det fler versioner? Fler sanningar? Rubriken kanske dessutom hade kunnat gå att förhindra om personen hade vågat fråga om hjälp. Eller om Du hade frågat?

Till sist; gå inte i näthatets många fällor.

Malin Sundin

Råkade få med en insändare i hundsport... Inkorgen har rasslat till kan jag säga... Ett ämne som berör! 

Insändaren är gammal och publicerades första gången i Polarhunden, tror det var 2013. Den blev åter aktuell efter att jag läst två insändare i hundsport kring jul som handlade om de olika typerna av Irländsk setter. Så jag mejlade tidningen och resultatet kom häromdagen. 

Nedan kommer insändaren i sin helhet: (Oavkortad) 

Katt bland hermelinerna

Alt känna sig välkommen, eller rättare sagt känna sig välkommen åter!

Jag har stor förståelse för de som inte känner sig hemma i “gemenskapen” på tävling och träffar. Där det ofta görs en första bedömning om vem man är “släkt” med, vilken ras man har och vilken blodslinje. Eller för den delen vilken utrustning som man har eller egentligen precis vad som helst. Vad jag minns så var inte draghundssporten så fixerad vid sådant här när jag började för mer än tjugo år sedan. Nog för att jag föddes in i sporten, men ändå.

Jag har ju haft fördelen av att födas in i sporten och alltid haft bra hundar. Oavsett viken ras jag tävlat med. Jag är välkänd och i stort sett alla vet nog vem jag är. Med det kommer ett ansvar. Faktiskt. För många i min situation har nog aldrig tänkt efter hur det är/var att vara ny och komma in som helt novis i denna sport och hundvärlden överhuvudtaget.

De här tankarna kom till mig för många år sedan när jag började gå på jaktprov med min nu 10 år gamla Vorster. Hur olika jag och Rayban bemöttes på jaktproven! Om jag säger såhär, hade mitt första jaktprov varit som mitt sista hade jag ALDRIG fortsatt åka på prov, utställning eller för den delen ens fortsatt jaga.

Lärdomar och paralleller

Jag lärde mig mycket av den höstens jaktprov. Inte minst genom att prata med de andra hundägarna! Dela träningstips inte minst. Jag var helt ny på det där med jakthund och gick med i så många släpp jag kunde för att få se andras hundar jobba, se hur föraren gjorde, vilka kommandon och andra tips som jag kunde använda mig av. Jag noterade en viss “klasskillnad” mellan de olika provtyperna, fält, skog och fjäll. (bilmodeller, hundägare och domartyp) eftersom jag tävlade i alla tre med Rayban.

På mitt första prov var alla trevliga. Det var ett fjällprov. Rayban gick mycket bra och det var helt och fullt min orutin som gjorde att vi missade premiering. Domaren gillade honom skarpt och tog god tid med alla unghundar och ovana förare. Jag kan lova att alla vi som var där hade en mycket bra dag trots få fågelkontakter. För att vi fick lära oss och kände oss välkomna! Vi behandlades lika oavsett stamtavla. Det var faktiskt så att både jag med draghund(avlad) och de med jakthund(avlad) hade mycket att lära av varandra. Jag kunde ju ex dirigera min hund på mycket långt håll och de jaktavlade hade bättre “finish” när det gällde nära fågelarbete. Se & lära helt enkelt.

Vårt sista jaktprov blev ett fältprov. Vilken skillnad… Redan vid morgonuppställningen gjordes det nog (inofficiellt) klart vilka hundar som skulle få bra chanser för dagen. (utsatt fågel?) Jag höll modet uppe men ju längre dagen gick så såg jag ju hur det fungerade. Det var bara att titta på stamtavlorna och ägarnas kändhet, vilka som skulle få premieringen idag. Domarna och några av hundägarna kände varandra väl och det gjordes väldig klart att vi nya som inte köpt valp eller blod från deras linjer inte hade där att göra. Snacka om bortgjord att komma med en draghund som för fältproven av den karaktären var för lydig! (Han får inte jaga över väg av säkerhetsskäl) De fina fältsläppen fick ju andra hundar ta…

Ägaren av en avelsmatador var så otrevlig o osympatisk på ett jaktprov att jag lovade mig själv att aldrig någonsin använda eller köpa blod minsta lilla släkt med hans hundar. Småsint ja! Men varför sponsra sådant beteende även om vorstehklubben aldrig fick reda på min upplevelse. Jag tänkte många gånger skriva en insändare likt denna, men det blev aldrig av. Jag kommer inte köpa en Vorster igen men om jag skulle göra det, så blir det faktiskt en av jaktlinjer, fjäll-jakt..!

Hur många polarhundsägare tappar klubben och sporten med dessa paralleller som jag ser mellan min upplevelse av jaktprov med en hund av fel typ (dragavlad vorster på jaktprov) Jag har ju på draghundstävlingar också upplevt det där med rangering av förarna och att vissa får “fuska” eller får fördelar för att de kanske är mer kända än andra.

Kanske är det därför som färre och färre kommer ut på tävlingsbanan? För att snobberiet breder ut sig och det blir mer och mer elitistiskt tänk? Bredden saknas. Har du inte nyaste dyraste släden eller hund från “rätt kennel” så är du en utböling… (Jag är rädd att min hjärtefråga meriteringar kan ha en skuld här… Återkommer om det i ett annat debattinlägg)

Gröna kortet utbildningar, nybörjarträffar och träffar såsom SH-dagarna är en mycket bra inkörsport till hela sporten och draghundsvärlden, för där finns ett utmärkt kontaktnät! Det finns någon som man som nybörjare känner igen när man kommer ut på tävling!

Slutligen

Hur gör man för att få nya att känna sig ovälkomna?

ŸVägbeskrivning. Mer eller mindre skyltat eller för den delen obefintlig “för att alla VET ju var aktiviteten brukar vara”

ŸInga skyltar, spårkartor eller information vid startplatsen

ŸInga telefonnummer eller kontaktpersoner för aktiviteten

Ÿ Inget PM eller info på officiell webbsida. Bara inbjudna får PM per mejl. (ofta så på utställning)

Ÿ Ingen som hälsar på parkeringen, ingen välkomnande känsla. 

Ÿ Tveksamt beteende ute på banan från vissa förare. Finns hur många exempel som helst men för att nämna en alltför vanlig; en valpköpare till mig som på sin första tävling fick höra en hel harang med hårda ord från en landslagsförare under en problemfri omkörning. Nybörjaren var ju “i vägen”.

Så tänk efter kära vänner. Både Ni som är nya och Ni som liksom jag är veteran och förebild för många. Hur beter du dig på tävling, träffar och i sociala medier?

Malin Sundin.

Ylajärvis kennel. 

Sandy

Om Sandy löper före midsommar kommer hon att paras med Tassen. Mer info på hemsidan. 

foto. Ola Sundin (fast just detta foto har jag fotat av med mobilen... därav suddet!!) 

Vinterns tävlingar har gått otroligt bra! Hundarna har varit positiva och i god form från första dag i selen i höstas. Flocken har fungerat utmärkt och det har varit kul att träna och tävla i vinter. Jag har bara haft 12hundar i träning men då har bara 8tränats för tävling och två av dessa blev dessutom utlånade i två månader. Så det var ett litet men effektivt team jag hade att jobba med. 

Några visste jag att de skulle gå med på VM redan tidigt men det är alltid spännande att börja en ny säsong för att se vilka som utvecklat sig både fysiskt och mentalt under sommaren. I-Tiger var långtidsskadad men på väg tillbaka. Tassen 9år borde gå i pension snart och att unge Vilde inte skulle gå med anade jag redan med tanke på att han är för stor för att kunna toppa tjejernas fart. Att Tarzan, lilla tjocka Tarzan, skulle bli något det tvivlade jag starkt på i början på säsongen. Hon var såklart med på alla träningar men det var någongång i slutet på september då jag satte fram henne bredvid Sandy som en ny hund föddes! Det började nog med att jag såg Niklas och Maries bilder på henne från rasspecialen i Idre och insåg att "oj, det var ju en riktigt snygg och bra byggd hund" som jag har. Jag brukar ju alltid testa mina unghundar tidigt som ledarhundar och även i storspann. Så en kväll satte jag henne längst fram och ja vad ska man säga. Det föddes en helt ny hund då! Hon älskar att gå i front. Hon håller hög fart och är lyhörd för kommandon. Redan andra eller om det var tredje träningen så var hon styrbar utan hjälp av kamraten. 

Sandy och Tarzan verkade trivas fint ihop och att det var Sandy som skulle gå i led under vintern hade jag sett redan i augusti. N-Tiger och Helmer började få svårt att hänga med i tjejernas fart och det bevisades i Hamar då de inte alls hängde med i den takt som damerna i front ville ha! Leo hade tyvärr skadad en trampdyna så hans säsongspremiär fick vänta. Hamar var Tarzans första tävling så jag valde att sätta henne bredvid erfarna Grynet första dagen. Ifall det skulle bli omkörningar så underlättar det att ha en trygg hund som bara går på utan att tveka en sekund över omkörningar. Sandy har vid något tillfälle tvekat något vid omkörning då hon är mycket mjukare än Grynet. Dag 2 blev det istället mina superbrudar i led! Speed, speed och mera speed... Roald som är mindre än tjejerna är lika fartälskande han och han är verkligen en trygg medlem i spannet. Aldrig varit skadad eller haft en dålig dag! 

Vi vann i Hamar på en mycket bra tid. Poäng till världscupen och uttagna till landslaget. Ett mål uppfyllt! 

Kraka har varit konstig i vinter, oklart varför och trots en akutresa till veterinären i Norge så fick hon behålla livmodern (jag trodde hon hade inflammation) så hon var borta ur träning i flera veckor. Så hon fick vackert finna sig i att gå med i valparnas 4spann. Men då visade det sig att hon tydligen är mycket bra på kommandon hon med! Hon som alltid går längst bak i mitt spann! Men med valparna fick hon gå ensam i mitten av 5spannet och hålla koll på glinen. Tror faktiskt att hon tyckte det var kul... 

Tia och Helmer blev utlånade till Kenneth och hans Vita Bandet äventyr. >1300km hundspannstur från Grövelsjön till Treriksröset. Det tog 42 dagar och av de dagarna var det bara ett fåtal med spår och fint väder... Så de gjorde en kämpainsats hela gänget!! Grymt stolt över Er allihopa!!  

Västras vinterrace blev även det en trevlig tävling med seger! Leo var i stort sett frisk så han fick bli med. Helmer lånades ut till Agneta Henriksson i 4spann där de klarade ett 2pris i meriteringen. Det var nysnö och tung före. Jag fick köra helt ospårat i mer än tre mil! Jag anade iaf var spåret gick, men i övrigt fick jag lita på att Leo och Tarzan hittade. Det gick fint att spåra och Leos tass höll ända in i mål. Men det var inte riktigt samma Leo som jag är van vid... Dag två så fick jag en släng av svår nostalgi så bestämde mig för att köra pappas ca30år gamla Fossum tävlingssläde i trä. Nostalgi var ordet! Jag ledde ju stort trots att hundarna inte gått speciellet bra så det var liksom nu eller aldrig. Träsläde blev det och Leo bak och det var rätt beslut för han hade problem. Han bromsade rejält första kilometrarna och var inte sig själv. Hela spannet gick ner i trav och gick i exakt samma hastighet från start till mål. Utan att påverkas ett dugg av andra spann... Så tappade ett par minuter till de bakom mig men fick ändå bästa totaltid. (men det trodde jag inte när jag gick i mål. Det gick såååå segt.....) Ytterligare en seger och ett 1pris bärgat. Trots den dåliga hastigheten så blev det bra träning för det som skulle bli VM-spannet. 

Jag blev kvar i Nornäs för lite skvaller och socialt umgänge men ett samtal hemifrån förändrade allt. MIn far hade varit med om en svår olycka och hade jag vetat hur svår hade jag åkt hem direkt. Nu blev jag kvar över prisutdelningen men åkte sedan hem direkt utan att stanna för resten av pristagarna som man borde göra. Men nu vet Ni varför. 

Veckan efter Nornäs var det Polarhundsmästerskapen i Orsa som jag är tävlingsledare för. Så MASSOR med jobb både före, under och efter racet om man säger så... Hade en tanke om att hinna tävla själv men efter allt som hänt hemma med olyckan så orkade jag inte. Det fick räcka med att jag klarade att genomföra tävlingen så bra som möjligt. För att hundarna ändå skulle få träning under helgen så lånades de ut till diverse andra spann! I-Tiger till Towa-Lisa i 2spann där de kom trea. Leo till Agge i 4spann och det gick bra tills han såg matte på skotern... Tokhund! Mycket mattekär! Tia lånades ut till Frida Sande som för första gången tävlade i medeldistans och släde (?), de slutade på en finfin silverplats bakom Andreas Sande som lånat fyra hundar av mig; N-Tiger och Sandy i led. Grynet och Tarzan i point. Så hela gänget fick 1pris i meriteringen! Sandy blev därmed SE(polar)Ch! Tack till Er alla för att Ni tog så väl hand om både mig och hundar! (Kenneln är även berättigad till ytterligare ett BUP tack vare detta!!) 

Årets fjärde tävling blev VM och det har jag skrivit lite om innan i bloggen... VM GULD!!!!!!! 

Tarzan i led alla tre heat! Grymma tjejjen liksom!! Hon är så lik sin far att jag nästan blir gråtfärdig... N-Tiger som partner första två heaten trots att han egentligen inte har samma toppfart men kändes säkrast med lite mer erfarenhet i front, det är ju ändå VM. Men sista dagen fick så äntlige Sandy kliva fram! Speed-tjejerna! De sprang och tokade sig med varandra första kilometrarna men höll iaf fart från start till mål! Massor med omkörningar och möten varje dag, men oj så bra de går... En ren njutning att köra detta spann!! 

Årets femte tävling blev Norway Trail. Ett stage race i Norge. Otroligt vackra Norge... Både jag och hundarna var slitna efter allt resande och allt som hänt men valde ändå att åka dit. Det var ju varit NT och VM som varit mitt mål hela vintern. Om NT har jag skrivit om i annan blogg och jag hade som mål att köra olika ledarhundar på varje heat och det blev nästan så iallafall! Hade Tarzan och Sandy varit fullt friska hade nog resultatet blivit ett annat... Sandy hade en öm handled efter VM och Tarzan skadade handleden lätt när hon hoppade ur bilen så fick stå över ett heat. Så det föll sig så att det var mitt reservspann som fick sköta grovjobbet och springa alla heat!! Så även Vilde, I-Tiger och Tasseman fick känna lite succékänsla! Att köra NT med bara 9hundar var tufft... Det hade behövts tolv men Helmer & Tia var ju på fjället då och Krakan sjuk så 9fick det bli. Tassen gjorde sin sista tävling och det var mycket känslosamt att köra de sista kilometrarna in mot Beitostölen och veta att hans fantastiska karriär var till ända. Tack Tassen för allt du gett mig och kenneln! Nu tar Tarzan över din roll som glädjespridare och den som kanske ger mig fler gråa hår... 

Årets sista tävling blev Fäboddraget! Ett klassiskt race på 2*30km med masstart. Tyvärr blev vi bara tre startande så vi gjorde helt sonika om reglerna. Kall-start, så starten gick när hundarna fortfarande var på stake out. 3mil på Koppågens fina leder och den som hade jämnast tid de båda dagarna vann. Jag körde med 8hundar och två olika spannuppsättningar för att göra det lite mer spännande. Första dagen Leo & Tassen i led och andra dagen Tarzan och Sandy (eller om det var tvärtom. minns inte!) Roald, Grynet, Vilde och I-Tiger var övriga spannmedlemmar. Vi vann även detta race! Båda bästa tid och jämnas tid. Trots de olika vädren skiljde det bara 1,5 minut mellan mina etapper. 

Så summa sumaren så blev det seger på 5 av 6 tävlingar! 

Tack til Mattias för att du funnits där och ställt upp för mig och gjort att jag kunnat träna och tävla i vinter.