Trots att vi inte har någon snö (!!) så fortgår träningen och planeringen inför vinterns tävlingar. Jag har förnyat mitt spann en hel del så får se om de motsvarar mina förväntningar och höja kvalitén på spannet än mer. Det har flyttat flera hundar från kenneln i höst. Duro har flyttat till Svalbard, Lara & Joar till Ryssland, Tia & N-Tiger har flyttat till Enskede. Alltid svårt att skiljas från bra hundar men de har fått bra hem allihopa och stormtrivs! Duro genomlevde dessutom den svåra orkanen som gick över Svalbard häromdagen... De fick mer snö än de bett om... Och vi får ingen snö alls! 

I A-spannet i vinter!

GRYNET Pålitlig som få. Aldrig skadad. Grym aptit och spannets trygghet. Har aldrig haft en dålig dag. 

SAPPHIRE Finns hur mycket superlativ som helst om denna hund... Mycket speciell. Väldigt ung och väldigt speciellt temperament. Obeskrivligt... Hon är en oslipad diamant. Starkaste hund jag haft så skönt hon kan gå lös. 

ROALD Pålitlig och oerhört snabb och effektiv. Aldrig en dålig dag. Har i år visat på ledaregenskaper i klass med sin bror. (Jag såg fel i mörkret o satte Roald fram istället för Helmer och körde lite nya vägar med mycket kommandon... Först efter 16km såg jag att det var "fel" ledarhund...)

TARZAN Inte startat säsongen lika starkt som ifjol men Tarzan är alltid Tarzan! Mycket snabb och effektiv ledarhund med vinnarskalle som få. 

LEO Har startat säsongen bättre än någonsin. Har fått färre timmar i led i år men när han får gå där är han grym! Framförallt tillsammans med dotter Sapphire. Brutalt stark! 

SANDY Min lilla snabba tjej! Pålitlig och har gått mycket i led i höst. Imponerade häromkvällen med att dra med sig spannet, över på fel sida vägen och förbi en timmerbil som blockerade hela vägen. Timmerbil med maximalt med lysen och motorbrum... 

Förste reserver: 

GUL Ung och behöver mogna. Mycket bra byggd. 

INDY Ung och således oprövad. Verkar lovande. 

HELMER Min i särklass bästa ledarhund! Har inte riktigt tikarnas toppfart och vill helst gå i led! 

Andre reserver: 

TASSEN 10.5 år och platsar egentligen fortfarande i topp 8... 

KRAKA Stor o stark pålitlig arbetshund. Dock ljudlig och het i starten. 

I-TIGER Grymt duktig arbetshund och kommandoledare men kommer aldrig bli helt frisk från sin svåra muskelskada efter Polardistans 2013. 

VILDE är till salu. Han platsar i A-spannet på träning men är för stor och för tung för att klara min höga medelhastighet på tävling. Mycket bra päls och tassar. Mycket bra arbetshund! Gick samtliga heat på Norway trail 2015. Kastrerad. 

Planeringen är att köra HAMAR 9-10 januari om de hinner få snö. Sedan blir det VM i Frauenwald v 6. 

TYVÄRR så har Polarhundklubben, starkt påhejad av representanter från Siberian husky klubben beslutat att vi som kör för Team Sweden LANDSLAGET inte ska få göra det på VM i Tyskland. Det ENDA mästerskap vi har för renrasiga hundar i år. Så det innebär ett mycket stort ekonomisk avbräck för mig. Att tillhöra landslaget innebär nämligen en liten ekonomisk stöttning, hotell, mat och hjälp med vallning samt support på tävlingsplatsen. Att några individer är avundsjuka på det ska inte behöva innebära att de med hjälp av "förtroendevalda" förstör för allihopa och att redan budgeterade pengar för landslagssatsning för renrasiga hundar försvinner. Det drabbar oss som tycker att draghundSPORT är en SPORT hårt och det är bara att beklaga att det gick så långt... "tänkte inte på det" fungerar inte som ursäkt. Tyvärr. 

Jag och min kennel är helt osponsrade. Vi har ingen fodersponsor, ingen utrustningssponsor och ingen kontantsponsor. Vi har ingenting utav det. Vi har en dubbelarbetande kennelinnehavare som under en längre tid inte haft någon inkomst överhuvudtaget. Vi har inte de ekonomiska möjligheterna som många av mina konkurrenter har. Så att förhindra en VÄRLDSMÄSTARE att få försvara sin titel är ett så stort övertramp av SPHK och representanterna från min rasklubb att jag knappt finner ord.. 

Så ja. En ursäkt är på sin plats. 

Samt sponsorer. 

Tack för mig! 

Som sagt... Det har rasslat till i mejlkorgen! Mycket tack vare denna insändare i senaste Polarhunden. 

Skyddssystem eller Skvaller.

”41 hundar och dess ägare försvunna”, ”23 hundar levde i misär”, ”Vanvårdade hundar omhändertagna”, ”Friska valpar/hundar avlivade av kennelinnehavare” osv. Vi har alla sett rubrikerna och vi har nog alla tänkt onda tankar om de inblandade. Djurplågare, otäck, hemsk människa, namnge idioten! Ilskna sensationsrubriker i tidningarna, delningar på Facebook, nya grupper skapas på fb som ex ”Stoppa djurplågeriet hos XX turistföretag”eller ”var är de 40 hundarna?” Vem vet något, vem har hört något, vem kan komma med det senaste skvallret? För visst har vi nog något skvaller på alla omkring oss, visst har vi? Hundvärlden är liten och ”alla känner alla”. Det är ju dessutom ganska kul att skvallra och få en tillhörighet till en grupp, eller hur? Precis samma mekanismer som vi ser i skolan och på arbetsplatser.

När djur far illa så väcks en mentalitet i sociala medier som är oerhört farlig och kontraproduktiv. Det florerar så oerhört mycket rykten på nätet, folk hängs ut, bilder misstolkas eller manipuleras. När drevet går, så går det fort och det är inte alltid som det sunda förnuftet hänger med. När det pratas om att misshandla eller tom döda människor så är det dags att ta sig en funderare på vad som håller på att ske. Näthat är ju populärt nuförtiden och många, väldigt många hundmänniskor idkar just detta. Näthat alltså. Ni kanske inte tänker på det själva men alla som bidrar till dessa drev är en del av näthatsrörelsen.

Det finns alltid ett eller flera människoöden bakom en rubrik. Ett ”djurskyddsfall” kanske beror på skilsmässa, ekonomiska bekymmer eller utbrändhet. Ytterst sällan för att personen är ond.

I mitt yrke finns många som balanserar på en tunn linje. Utbrändheten är ständigt närvarande. Men det är kärleken till djuren som gör att man överlever. Jag har många kollegor som trots att det finns ett hyffsat väl utbyggt skyddssystem har tagit livet av sig. Det har inte varit några djurskyddsproblem på de gårdarna kanske ska tilläggas, snarare tvärtom. Men många kollegor har gått in i väggen. Fullständigt. Då går det fort. På några timmar eller dagar kan det se ut som ett ”långvarigt djurplågeri”. Den största skillnaden mellan lantbruket och hundvärlden är att vi lantbrukare har ett skyddssystem från våra medlemsorganisationer, men framförallt en förståelse för varandra. Alla har nämligen själva stått där, på gränsen. När allt jävlas, när det kommer 100mm regn på en dag, när utgödslingen kraschar, när en vattenläcka dränker halva lagårn eller när djuren drabbas av någon sjukdom osv. Saker händer och har man då någon att ringa utan att bli dömd eller bedömd så räddas både djur och människor. Att kunna ge hjälp och ta emot hjälp är viktigt.

I hundvärlden finns inte den förståelsen alls. Alla låtsas att de är perfekta och något skyddssystem finns överhuvudtaget inte. När en kennelinnehavare inte ens kan ringa en kompis eller uppfödarkollega för att få hjälp när det är på väg att haverera, ja då har hundvärlden verkligen problem! När angiveri, skitsnack och näthat är allarådande istället för en hjälpande hand. Det jag vill med det här inlägget är att Ni alla ska ta Er en funderare på hur Ni beter Er. Både på nätet och i verkligheten. Kanske har du en kompis eller kollega som behöver hjälp? Som kanske behöver en hjälpande hand i sommar? Bygga hundkojor, renovera lite eller kanske bara städa upp på tomten? Eller få hjälp med avlastning. Kanske omplacering eller avlivning så att de hundar som blir kvar får det de förtjänar istället för att alla ska ha det dåligt för att ägaren inte hinner med eller orkar.

Jag hade önskat att hundvärlden hade haft samma skyddssystem som vi lantbrukare har. Att våra medlemsorganisationer vill hjälpa istället för att stjälpa. Men hur ska det kunna bli så när inte ens vänner, bekanta, kollegor eller förtroendevalda verkar visa någon som helst förståelse för att det kan gå åt helvete hos vem som helst och istället bidrar till näthatet och dreven i sociala medier.

Jag har personligen aldrig haft problem och har god relation till mina hundkollegor och till myndigheterna. Men jag har länge observerat att så inte är fallet hos många andra. Så tänk efter. Den där skandalrubriken kanske inte var så sann ändå? Finns det fler versioner? Fler sanningar? Rubriken kanske dessutom hade kunnat gå att förhindra om personen hade vågat fråga om hjälp. Eller om Du hade frågat?

Till sist; gå inte i näthatets många fällor.

Malin Sundin

Råkade få med en insändare i hundsport... Inkorgen har rasslat till kan jag säga... Ett ämne som berör! 

Insändaren är gammal och publicerades första gången i Polarhunden, tror det var 2013. Den blev åter aktuell efter att jag läst två insändare i hundsport kring jul som handlade om de olika typerna av Irländsk setter. Så jag mejlade tidningen och resultatet kom häromdagen. 

Nedan kommer insändaren i sin helhet: (Oavkortad) 

Katt bland hermelinerna

Alt känna sig välkommen, eller rättare sagt känna sig välkommen åter!

Jag har stor förståelse för de som inte känner sig hemma i “gemenskapen” på tävling och träffar. Där det ofta görs en första bedömning om vem man är “släkt” med, vilken ras man har och vilken blodslinje. Eller för den delen vilken utrustning som man har eller egentligen precis vad som helst. Vad jag minns så var inte draghundssporten så fixerad vid sådant här när jag började för mer än tjugo år sedan. Nog för att jag föddes in i sporten, men ändå.

Jag har ju haft fördelen av att födas in i sporten och alltid haft bra hundar. Oavsett viken ras jag tävlat med. Jag är välkänd och i stort sett alla vet nog vem jag är. Med det kommer ett ansvar. Faktiskt. För många i min situation har nog aldrig tänkt efter hur det är/var att vara ny och komma in som helt novis i denna sport och hundvärlden överhuvudtaget.

De här tankarna kom till mig för många år sedan när jag började gå på jaktprov med min nu 10 år gamla Vorster. Hur olika jag och Rayban bemöttes på jaktproven! Om jag säger såhär, hade mitt första jaktprov varit som mitt sista hade jag ALDRIG fortsatt åka på prov, utställning eller för den delen ens fortsatt jaga.

Lärdomar och paralleller

Jag lärde mig mycket av den höstens jaktprov. Inte minst genom att prata med de andra hundägarna! Dela träningstips inte minst. Jag var helt ny på det där med jakthund och gick med i så många släpp jag kunde för att få se andras hundar jobba, se hur föraren gjorde, vilka kommandon och andra tips som jag kunde använda mig av. Jag noterade en viss “klasskillnad” mellan de olika provtyperna, fält, skog och fjäll. (bilmodeller, hundägare och domartyp) eftersom jag tävlade i alla tre med Rayban.

På mitt första prov var alla trevliga. Det var ett fjällprov. Rayban gick mycket bra och det var helt och fullt min orutin som gjorde att vi missade premiering. Domaren gillade honom skarpt och tog god tid med alla unghundar och ovana förare. Jag kan lova att alla vi som var där hade en mycket bra dag trots få fågelkontakter. För att vi fick lära oss och kände oss välkomna! Vi behandlades lika oavsett stamtavla. Det var faktiskt så att både jag med draghund(avlad) och de med jakthund(avlad) hade mycket att lära av varandra. Jag kunde ju ex dirigera min hund på mycket långt håll och de jaktavlade hade bättre “finish” när det gällde nära fågelarbete. Se & lära helt enkelt.

Vårt sista jaktprov blev ett fältprov. Vilken skillnad… Redan vid morgonuppställningen gjordes det nog (inofficiellt) klart vilka hundar som skulle få bra chanser för dagen. (utsatt fågel?) Jag höll modet uppe men ju längre dagen gick så såg jag ju hur det fungerade. Det var bara att titta på stamtavlorna och ägarnas kändhet, vilka som skulle få premieringen idag. Domarna och några av hundägarna kände varandra väl och det gjordes väldig klart att vi nya som inte köpt valp eller blod från deras linjer inte hade där att göra. Snacka om bortgjord att komma med en draghund som för fältproven av den karaktären var för lydig! (Han får inte jaga över väg av säkerhetsskäl) De fina fältsläppen fick ju andra hundar ta…

Ägaren av en avelsmatador var så otrevlig o osympatisk på ett jaktprov att jag lovade mig själv att aldrig någonsin använda eller köpa blod minsta lilla släkt med hans hundar. Småsint ja! Men varför sponsra sådant beteende även om vorstehklubben aldrig fick reda på min upplevelse. Jag tänkte många gånger skriva en insändare likt denna, men det blev aldrig av. Jag kommer inte köpa en Vorster igen men om jag skulle göra det, så blir det faktiskt en av jaktlinjer, fjäll-jakt..!

Hur många polarhundsägare tappar klubben och sporten med dessa paralleller som jag ser mellan min upplevelse av jaktprov med en hund av fel typ (dragavlad vorster på jaktprov) Jag har ju på draghundstävlingar också upplevt det där med rangering av förarna och att vissa får “fuska” eller får fördelar för att de kanske är mer kända än andra.

Kanske är det därför som färre och färre kommer ut på tävlingsbanan? För att snobberiet breder ut sig och det blir mer och mer elitistiskt tänk? Bredden saknas. Har du inte nyaste dyraste släden eller hund från “rätt kennel” så är du en utböling… (Jag är rädd att min hjärtefråga meriteringar kan ha en skuld här… Återkommer om det i ett annat debattinlägg)

Gröna kortet utbildningar, nybörjarträffar och träffar såsom SH-dagarna är en mycket bra inkörsport till hela sporten och draghundsvärlden, för där finns ett utmärkt kontaktnät! Det finns någon som man som nybörjare känner igen när man kommer ut på tävling!

Slutligen

Hur gör man för att få nya att känna sig ovälkomna?

ŸVägbeskrivning. Mer eller mindre skyltat eller för den delen obefintlig “för att alla VET ju var aktiviteten brukar vara”

ŸInga skyltar, spårkartor eller information vid startplatsen

ŸInga telefonnummer eller kontaktpersoner för aktiviteten

Ÿ Inget PM eller info på officiell webbsida. Bara inbjudna får PM per mejl. (ofta så på utställning)

Ÿ Ingen som hälsar på parkeringen, ingen välkomnande känsla. 

Ÿ Tveksamt beteende ute på banan från vissa förare. Finns hur många exempel som helst men för att nämna en alltför vanlig; en valpköpare till mig som på sin första tävling fick höra en hel harang med hårda ord från en landslagsförare under en problemfri omkörning. Nybörjaren var ju “i vägen”.

Så tänk efter kära vänner. Både Ni som är nya och Ni som liksom jag är veteran och förebild för många. Hur beter du dig på tävling, träffar och i sociala medier?

Malin Sundin.

Ylajärvis kennel. 

Det var ett tag sedan jag ögonlyste så när det återigen var dags fick ett helt gäng följa med! Hela sju stycken... Tre tack vare avelsförfrågningar och tre tikar för godkännande för framtida avel och så en extra i reserv ifall någon av de tre förstnämda skulle ha något fel! 

Igår kom äntligen snön. Det går inte att ta miste på hundarnas glädje på träningen när de får pulsa i snön och jobba i tilltagande snöfall. För att inte tala om snöbada när träningen är klar! De älskar verkligen att snöbada... Har ju kört på snö till och från i höst men det har inte varit mer än 1dm så det är ju inte så kul att "bada" i. Desto mera känsla i 3dm   Den här veckan har hundarna fått vila i väntan på snön så det var ett extra taggat gäng som fick jobba igår kväll. I morgon blir det premiär för säsongen med släde! Längtar!! 

Väglaget i morse var moddigt och torkarbladen på min bil är usla så det var lite drygt att köra. Blev ett par minuter sen till Falu djursjukhus men det gick bra ändå. Tog två timmar allt som allt att lysa alla sju. Anledningen till att det tog sådan tid var pga att Leo och I-Tiger även skulle goniksopi undersökas. Vilket är krav för avel i Tyskland. Jag har aldrig varit med på en sådan undersökning förut och det visade sig att veterinären bara hade en annan kennel som gjorde sådan undersökning! Då är det ändå en väldigt populär och duktig veteriär... Det var ett väldigt strul med att få rätt vaccum på instrumentet och att se alla blodkärl från alla håll. Men jag är djupt imponerad av grabbarna! Att de stod helt stilla under hela undersökningen! Det är ju en väldigt "nära" undersökning där hunden hålls fast och två personer står och stirrar in i ögat på några cm avstånd. Tiger låg faktsikt ner som en stolt spfnix under hela undersökningen! Goniskopi gör man för att kunna se blodkärlen och genomströmningen på dem i ögat. Finns det förträningingar så kan det gära att trycket i ögat blir fel och hunden får glaukom som sedan orsakar blindhet. 

De andra fem fick vanliga ögonundersökningar med två olika instrument. Såg bra ut på allihopa!! Alla hundarna skötte sig utmärkt och det var lätt att hålla i dem och få kontrollerna gjorda. Gick faktiskt över förväntan med allt. Tom Tasse som är ett energiknippe och svår att hålla i skötte sig! Det är ju ändå sjätte gången han ögonlyses så han har väl lärt sig... Ögonen såg precis lika ut som de gjorde för sex år sedan när han kollades första gången så även denna gången fick han diagnosen Retionpati, sannolikt ej ärftligt. 

Nordvikens Tigeröga  Öga UA

Nattfrostens TD Kraka Öga UA

Sally Öga UA

Ylajärvis BG Sandy Öga UA

Ylajärvis BG Leonhard Öga UA. Goniskopi UA

IGAIS tassar Amurtigern Taitaz Öga UA. Goniskopi UA

Ylajärvis Vargtass Öga: retinopati. Sannolikt ej ärtflig

Så nu är årets hälskokontroller gjorda! För två veckor sedan röntgades Leo & N-Tiger och de var båda HD / ED Utan anmärkning. Så nu har jag dragit mitt strå till stacken för att fortsätta hålla rasen stark och sund

Tre dagar kvar av röstningen till årets sommarvärdar i P1...     (sorry för smileysen men den såg så kul ut... Finns hur mkt roliga smileys som helst att använda här i bloggen...) 

Läs mera här:

http://www.atl.nu/arbetsliv/hon-vill-prata-lantbruk-i-sommar

och rösta här! (Bedrövlig ljudkvalité men der skyller jag på min mobil...)

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5526303

Pressbilderna som min gode vän Per Ax tog med mycket kort varsel när det blev klart att jag var uttagen i tävlingen... Kvällsljus

Lagomt ren & fin på jobbet... (och ja, det är BREDA däck på min traktor...) och nej.... jag har inte tvättat traktorn på en hel evighet.. 

testar poser... Det är inte tillåtet att sitta I ett traktordäck men vad gör man inte för att få en bra bild   

Bilden ovan gillar jag väldigt mycket men jag valde bilden nedan för att det trots allt är ett leende på den bilden!! Blev också väldigt bra med händerna med tanke på mitt tävlingsbidrags innehåll... 

Försökte oss på att ta ett par bilder med Långhåret också... Det var dock på tok för svårt med solen här! Långhåret hade dock rolig och ställde glatt upp på bilderna

Ibland så ser man huskys med "små söta" tassar... Det är inte i dragsele man ser dessa hundar men de förekommer... Finns hundar med så små tassar att det ser ut som att benen är spikraka och slutar rakt ner.. 

Finns många åsikter om vad som är polart och hur en Siberian Huskys tassar ska se ut! Inte minst i utställningsringen. Egentligen skulle tass-exteriör testas utohus i snö och inte på plant golv eller gräsmatta, runt runt i ring. Men det gör det ju hela lite svårare!

I rasstandarden står det såhär om tassar "Tassarna skall vara ovala men inte långa. De skall vara medelstora, samlade och väl bepälsade mellan tår & trampdynor. Trampdynorna skall vara härdiga och tjocka. Tassarna får varken vara inåt eller utåtpekande när hunden står stilla"

På bilderna syns Alex. En tik med mycket fina tassar! stooooora inte minst... Men oj så välformade och starka tassar denna tik har. Hon har aldrig någonsin haft sockar eller varit skadad. Egentligen skulle jag lagt upp en bild på en lika stor tik bredvid Alex bilder så Ni lättare hade sett skillnaderna i tass-storlek! För Alex är en liten tik men med tassar nästan lika stora som sin far... 

Alex har för övrigt blivit mormor nuiockmed Tias valpar!  Vägde småkottarna i morse & hanarna vägde 1.1 kg och tikarna 1.05 kilo... Mycket mjölk som sagt!!    

  Ylajärvis H M Alexandra 9,5 år gammal

Återpublicerar min berättelse om Femundlöpet/VM 

Otroligt kul att läsa och minnas tillbaka... En del saker har jag glömt och andra minnen är fortfarande färska i minnet...

VM / Femundlöpet 400

Åkte upp till Röros i hyfsat god tid. Packade bilen hela onsdag förmiddag. Hundarna hämtades klockan 12 i Grönklitt då de först fått jobba 2h i turistkörningen… uppvärmning kallas det!

Med fullpackad bil och hyfsad ordning så åkte jag Kenneth & Krister norrut. Stannade för pizzalunch i Idre och snart nog var vi framme i Röros. Letade oss fram till incheckningen och vägde hundmat och visade upp vaccinationskorten. Lite skoj och skratt blev det med mina hundnamn och de utländska veterinärerna. Jag förklarade att det var “pedigree dogs” och således hade flera namn och att det inte alltid var samma som tilltalsnamnet (som stod på listan de fått). Veterinären som jag tror var från Spanien hade fler namn än mina “pedigreedogs” och blev då lite retad för att han var “renrasig”… En glad stämning med andra ord! Den amerikanske veterinären frågade om en hund verkligen fick heta Titti (tit =tutte…) och även Perra fick sig en liten diskussion eftersom det tydligen är feminimun i Spanien men maskulinum i Italien och i Sverige ett maskulint nickname, men i mitt fall en tilltalsnamn på en tik!

Vi åkte tillbaka till stugan jag hyrt i Töfsingdalen och hundarna fick mat. Åtminstonde några anande nog vad som var på gång. Mängden packning avslöjar ju en del! Jag har i år valt ett “äldre” team. Om än att 5,5 årige Perra inte har gått mer än 2långdistanstävlingar så kändes det som ett hyfsat erfaret gäng. Duro 2,5 år gammal gick ju Amundsen Race förra året och fantastiske 4årige Tia har ju meriter så det räcker och blir över…

Edwin har jag ingen aning om hur många tävlingar han gått men det borde vara många och alla som ledarhund. Vargtass har ju ett eget kapitel i tävlings & erfarenhetsboken med allt han tävlat i! Inlånade Bamse har startat på Femund en gång och gått en hel del andra tävlingar. Blixten gick både AR och PD som ledarhund ifjol så även om han inte är gammal så har han ju erfarenhet. Sista hunden in i teamet, Titti kom ju med på gamla meriter. Få hundar är så grymt bra som henne! Ingen ledarhundstyp men vilken arbetare! Hon gick iockförsig i led på Amundsen 2009 i ca 12mil, första gången hon gick i led, typ…

Torsdag

Åkte upp till Röros för shopping i Trollbutikken. Kom därifrån med en betydligt lättare plånbok… Nytt hundkök, handledsvärmare, förlängningswire, sele & koppel ur VM-kollektionen. Tittade på starten av VM/ F600 km och tog kort på nästan alla renrasiga spann! Extra kul var det att få se Tore Hunskårs läckra svarta tik “Kira” som fick valpar med Edwin förra året. Hon gick som ledarhund i Tores spann. Fler Edwin-barn fanns det i Trond Hansen spann. Närmare bestämt 4 stycken! Helsyskon till Blixten.

Mer släktingar fanns i Karsten Grönås spann, med Tolgas moster & morbror i led. Nisse Uppström stod också på startlinjen och där finns ju Tolgas föräldrar och även Tias farbror Faste som gick i led.

Hann med att språka med en del gamla bekanta och önska förarna & handlers lycka till innan vi drog vidare till Töfsingdalen för sortering av depåsäckar och andra förberedelser som behövs! Bland annat försöka utröna var tävlingsbanan egentligen går någonstans!! Kartan som förarna fick se och rita av var under all kritik dålig! Det var väldigt svårt att se hur banan gick och jag var inte helt säker på om jag ritat in allt rätt. Men hundarna brukar hitta så får lita på dem!

Fredag morgon

Vattna hundar och åka upp till Röros för att hitta vår parkeringsplats som lustigt nog hamnade 80meter efter startlinjen!! Jag skulle alltså starta åt fel håll, vända 180 grader och sedan fram till startlinjen. Det gick faktisk bra, organisationen hade ordnat gott om hjälpredor. Kom fram till startlinjen en halv minut före min tid. Kenneth tog kameran och Krister tog hand om handlerjobbet och höll i de vilt hoppande Edwin & Blixt.

Jag hade min nya fina dunjacka och jag måste säga att det är nog ett av de bästa plagg jag köpt… Var inte många mil jag behövde skaljacka! Tom då jag gick över fjället före Sövollen i mycket hårda stormvindar så klarade den värmen. Norröna Lyngen 750 heter jackan.

Spannet Röros - Töfsindalen

Edwin - Blixt

Duro  - Tia

Perra - Tasse

Titti - Bamse

Första milen var mycket jobbiga… Jag hade tur med lottningen och fick gå ut som nummer 14. Men spåren var redan helt sönderkörda och mosiga. Det var som att köra i ett stort snömos! Hundarna jobbade på bra men blev faktiskt en del isbildning i tassarna. Vid vissa väderslag som kan det bli så. Gärna om det är kall nysnö. Fredag morgon började ju med “kräksnö” och hård vind så jag borde ha anat att det skulle bli så!! Men det där med sockor… Jag har ju fortfarande knappt använt sockor, min teknik är usel och hundarnas vana är i princip lika med noll! En dålig kombination!! Men jag använder DeLavals spenfett på tassarna för att hålla dem feta och det brukar fungera bra. Men med tanke på hur snön såg ut så skulle jag kanske använt sockor också. Mina hundar har väldigt mycket päls mellan trampdynorna och framförallt Titti har ibland problem med is pga all sin tass-päls!

Hundarna jobbade på bra, jag bromsade ner en del såklart. Hundarna vet ju inte att det är 40 mil… Alla 8 skötte sig utmärkt alla omkörningar gick problemfritt även om en del förare har dålig koll på regelboken och det höll på att kosta oss en hel del. Frågan är om det inte gjorde det… jaja, jag ska inte vara långsint och ingen vinner på att klaga egentligen. Framförallt när man sedan hamnar bredvid de spannen på checkpointen!! Vilade i 4timmar i Töfsingdalen där det var en så kallad omstart, så efter Töfsing är det jaktstart! Först i mål vinner… Så det var nu jag fick lite besked och koll på hur man låg till gentemot det andra huskyspannen! Vi låg väldigt tätt…! Tror det var en sju spann inom 30minuter.

Mina hundar mådde bra av vilan och det var med mycket ljud och energi som jag lämnade Töfsingdalen bakom mig! Jag startade nu med en ny spannkombination. Det är bra att flytta om hundarna för att spara muskler och slitage.

Töfsingdalen - Drevsjö

Tasse - Edwin

Duro - Tia

Blixt - Perra

Titti - Bamse

Mer kommer i morgon…

Det blev en slitsam färd fram till Drevsjö. Främst för att jag var så vansinnigt trött… Men också för att jag inte gillar gruppresor! Det var så många spann överallt att det blev många omkörningar av olika spann. Flera spann blev det väldigt många omkörningar med. Tyvärr så verkar många ha svårt att få hundarna att gå på efter en omkörning och det blev alldeles för många stopp för att vänta ut att de andra spannet skulle trassla klart… Jag stannade och snacksade hyfsat som jag hade tänkt.

Natthimlen lystes upp av ett av de vackraste norrsken jag någonsin sett!! Synd jag inte hade någon kamera med mig. Det var alldeles stjärnklart och bara ljudet av hundarna och skrapet av släden hördes. Det är det som hundkörning handlar om! Att få dela naturupplevelsen med sina älskade slädhundar. Tystnaden, arbetsviljan och det gemensamma målet att hjälpas åt. Tillsammans som ett team.

Färden ner från fjället blev rätt grym för hundarna. Spåren var nästintill obefintliga eller hur man nu ska beskriva dem. Det var bara en smal rännil som grävde sig ner djupare och djupare för att med jämna mellanrum försvinna ner i ett hav av snömos och så upp på en hård kam igen! Många, många spann fick ställa av hundar pga bog och handledsskador. Groparna slet hårt på wheelhundarna och strax innan Drevsjö såg jag att Titti började gå lite “runt” med vänster bakben så jag valde att ställa av henne. Hon hade alldeles säkert kunnat gå till Sövollen också men ville inte riskera att det skulle bli en större skada än vad det var. Efter fjällpassagen så var det mer av sjö/myr karaktär och här såg man om möjligt ännu fler spann… Och nu började jag ana flera “päls-spann”. Jag hade alltså häng på iallafall tre renrasiga. Lyckades skaka av mig ett SH-spann som ställde till med mycket omkörningstrassel och när andra spann skulle om det, så fick jag en lucka som de aldrig lyckades täppa igen! Fick äntligen köra i egen takt och snart nog kom jag ikapp två spann. Såg fler spann längre fram eftersom det ju var natt… Pannlampor syns bra! Det var ca 3mil kvar till checkpoint Drevsjö där jag redan innan bestämt mig för att vila 8h, så vågade dra på lite extra för att komma ikapp. Hundarna jobbade på riktigt bra och jag slet för att komma ikapp! Vi var nu äntligen helt ensamma och när ca 1mil återstod var jag så nära att jag kunde ana att det tom var två renrasiga spann och ett alaska husky spann före mig. När 3km återstod kom jag så ikapp efter ett par riktigt tuffa uppförsbackar och drog snart nog förbi. Körde om Keijo Korpela först och sedan Daniel Bulens. Drog ifrån dem och så bakom en kurva så hörs två spann till! Jag körde enkelt om två alaskaspann som parkerat för att lägga hund i släden. Så det blev fem placeringar upp i listan på bara två kilometer…! Hade bra fart in till checkpoint där jag snabbt plockade åt mig halm och sedan fick lov att be om hjälp att hitta min parkeringsstolpe… Mina handlers sov och mina vovvar har på tok för bra aptit för att kunna gå över en checkpoint utan att “dammsuga” den på mat. Inkl grannspannens! Spannet bredvid visade prov på mycket dålig karaktär då de slängde sina sopor precis där mina hundar låg. Det kanske fungerar när man har hundar som äter uselt, men det fungerar definitivt inte när man som jag har hundar som kan äta precis när som helst och hur som helst! När det spannet åkt så rensade mina hundar den platsen rätt bra… Dumpning av mat är tyvärr mycket vanligt L

Hundarna åt sin Fodax med god aptit och även jag passade på att laga kokkorv och ägg när hundvattnet kokade. Gick in och fann ett tomt golv att sova på. Utanför de allmänna toaletterna alltså, att leta efter sovsal var ingen idé. Skyltning är obefintlig -det räknas nog med att “alla” åkt förut…

Klarade att sova ett par timmar iallafall och gick så ut och kokade vatten så jag kunde äta min torrmat… Real: pasta bolognese. Nu får man äta inomhus på checkpoint men torrmat går bra det med. Haha. Såg en del huskyspann gå vidare mot Sövollen direkt, det är valfritt var man tar sin 8h vila. Så var man egentligen ligger till placeringsmässigt vet man först efter Sövollen där alla gjort klart sin obligatoriska vila! Tror att vi med huskyspann fortsatt var ganska jämna.

Drevsjö - Sövollen

Duro - Tia

Edwin

Perra - Bamse

Tasse - Blixt

Här tänkte jag prova ett nytt ledarpar igen! Duro & Tia, de gick ihop mycket under höstträningen men ingen gång sedan december. Men de gick så himla bra!!! Krister hade fullt sjå att hålla i spannet när jag skulle iväg. Jag valde att vila 8h och 1minut för att vara säker att tiden skulle registreras som obligatorisk vila. Hela spannet gick iväg med rejäl fart och jag hade inget spann nära framför så det blev iallafall i ett par mil en skön ensamfärd. Såg tre spann bakom mig ibland. De kom ikapp mig och körde om och nu började något jag avskyr… gruppresa! Åkte bakom de här spannen ett par mil, passade på att fotografera en del. Det var strålande sol och ett alldeles fantastiskt vacker väder att köra hund i! En (sällsynt) gul varningsskylt dök upp och det blev en brant utförskörning där mer än en sten var synlig! Inte mycket kvar av belagen nu… jag passade på att köra utför med en hand och den andra med kameran. Inte så smart kanske men det gick ju! Jag är rätt van vid att köra kuperat. Bromsade i stort sett allt jag kunde för att inte hundarna skulle gå på för fort i snömoset. Spåret är alltså lika brett som släden och har grävt sig ner ända ner i ljungriset och gruset. En alldeles fantastisk fond av fjäll omringade landskapet.

Kom ner på flackare terräng och efter vägöverfarten där det blev sjö-körning såg jag min chans! Körde om alla tre spannen direkt och sedan såg jag dem inte mer. Anade dem ibland men de kom aldrig ikapp! Körde ikapp ytterligare ett par spann och hundarna hade en god fart. Efter en mycket brant stigning så kom vi ikapp Johanne som vänt hundarna och stod mitt i spåret. Det löste sig och vi kom om båda spannen som stod där. Runt hörnet så möttes jag och framförallt hundarna av: VIND!!!

Jag hade nyss gett dem fisk så jag visste att de var snacksade så det skulle räcka till Sövollen, men det är nu jag som förare ska tänka: Hmm, hur lång är fjällpassagen? Plocka fram pannlampor, vända på kartan och framförallt; Klä på mig skaljackan!!! Jag gjorde ingetdera…

Har iof tejpat fast en pannlampa på styret och det var mycket bra! Jag slapp de svåra nacksmärtor och huvudvärk jag annars får av att bära för mycket pannlampa och stressa över att hundarna ska få ett jämnt ljus! Dunjackan höll för vinden förvånansvärt bra, men efter en timme i stormbyar och sidoblåsande snö så fick jag i farten dra på mig jackan. Hade jag tappat den, hade den blåsig flera km på ett ögonblick… En fråga till Er som designar jackor: Varför är blixtlåsen så förbannat SMÅ???

Det är första gången Duro går i så här hård vind, det är första gången Tia går som ledarhund över fjäll. Nu skulle spannets två yngsta medlemmar föra oss över fjället i säkerhet. Detta i mörker, motvind med tendens till sidvind och snöyra. Jag har nog aldrig sett Tia så fokuserad! Hon fann spåret, lämnade det inte och vi körde tom om två spann som inte fick ledarhundarna att gå vidare. Duro hjälpte till han med men det var ändå Tia som tydligt tog kommandot som “nummer1”.

Vet inte hur länge vi var på fjället men misstänker att de spann som gått direkt på Sövollen fått en betydligt enklare resa över fjället än vad vi fått! Men, men så är spelets regler och jag tror att jag valde rätt taktik efter mitt spanns förutsättningar! Gå ut lugnt och harmoniskt.

Jag provade att ha Silva Alpha lampan som jag tejpat fast på högsta lysstyrka och den lyser rätt bra… 1500 lumen! Fick tom kommentar om det när jag kom fram till checkpoint! Som tur var så hittade hundarna spåret över fjället och i nerförskörningen och över/längs med vägen alldeles själva för jag fick dumpa mina glasögon ett par km innan pga im- och isbildning! Så någon direkt hjälp av en suddigt seende matte hade det inte… Hade kvar Fodaxvatten i slädsäcken då jag inte vattnat efter vägen så gav dem mat direkt de fått halm att ligga på. Gick sedan in och beställde mat och passade på att få lite uppdateringar om hur det gick för alla andra huskyspann. Som jag trodde var vi fortfarande ganska jämna! Jag är grymt imponerad över mina hundar och att vi håller så jämn fart med dessa spann, varav flera elitsatsar. Vilade i sövollen kanske två timmar? Hade ingen direkt plan men visste det var 11 mil till Tolga då checkpoint Tynset bara skulle passeras rakt igenom. Men det är bra för hundarna att få djupvila i halm istället för att få gå iväg för tidigt och tvingas ta ut extra vila under spåret. Jag brukar iof vila en liten stund mellan varje checkpoint men då Femundlöpet visade sig inte vara i närheten så tufft som Amundsen Race så behövde jag inte det.

Sövollen - Tolga

Tasse - Perra

Edwin - Blixt

Duro - Tia

Bamse

Dags att köra Perra i led tänkte jag! Hon var den enda som hittills inte gått i led av de 6 ledarhundar jag tagit med mig. Det här paret gick grymt bra i Åsarna så tänkte mig en repris. Men Tasse är alldeles för pigg och tycker efter ett par mil att det ska busas… Tasse kan inte bli trött!! Han har en uthållighet som få och hade jag haft 8hundar av hans karaktär så hade jag varit oslagbar…

Perra är lite trött, hon har ju minst erfarenhet och jag byter henne mot Edwin. Edwin har nu fått vila från ledarjobbet i många mil. Han har nog aldrig i hela sitt liv gått i point så länge!! Han har alltid varit nummer1 i led!

Tasse skärper sig och han har även slutat att försöka stjäla mat. Det var på tiden… haha. Nog för att de rensar marken på dumpad mat men det stör inte så extremt mycket. När vi närmar oss Tynset, vilket vi inte alls skulle ha gjort så fort enligt GPS så står det “checkpoint 3km” på en skylt! Aldrig i livet tänker jag och försöker räkna ut var jag kört fel… Vilket jag är helt säker på att jag inte gjort! Men jag hade missförstått kartan eller om vi fått fel uppgifter för vi skulle ner till Tynset!! Det är brant som f-n utför och jag bromsar ner farten rejält. Snömoset är inte att leka med för trötta hundar. Kör rakt igenom den helt öde checkpoint Tynset. Och nu väntar en riktigt jävlig passage! Som jag inte hade en aning om… Har iof hört talas om att det ska vara backigt någonstans mot slutet men det var ingenting mot vad jag fick uppleva här! Kurvigt var det också. Minimalt med snö, ett spår så smalt att ankarna ibland slog emot träd. Stenar, stockar, ris och ljung att köra på istället för snö. Lite snö fanns det ju förstås men efter många hundtassar och slädar så är det ganska renskrapat!

Bytte så jag hade Edwin i singelled. Det var många spann som gick uppför de branta stigningarna tillsammans så enklare med en ledarhund då en del spann ville försöka köra om där det var flackare. Drygt med omkörningar när det hela tiden blir stillestånd pga att deras hundar inte drar på… och så finns de dem som tycker renrasiga spann är i vägen…? hmm hmm. Ja iaf mina hundar kan då både köra om och bli omkörda utan att trassla!

GPS visade på att vi inte alls åkt så långt som det stod i beskrivningen så det gjorde ju mig osäker på hur långt det var kvar till checkpoint Tolga där den sista 8h vilan väntade. Hundarna började bli lite trötta och så helt plötsligt i en omkörning (av ett spann som krånglat som fan!!!) så börjar två hundar att ömma! Jag körde lite till men bestämde mig sen för att vila en stund och passa på att ge dem vatten. Perra hade lite mörkgult urin så vatten skulle göra gott. Vill ju inte riskera att hundarna går för hårt och blir endera stumma eller trötta.  Blev omkörd av ett par spann och två av dem passade på att snacksa sina hundar på sammas ställe. Jag kollade på GPS-kartan och upptäckte till min förvåning att det inte alls var 30km kvar till Tolga… Arrangören hade uppgett att det skulle vara 11mil och det kvar bara strax över 9mil! Vattnade med Fodax och vilade ca en halvtimme innan jag satte fram Tia & Duro i led. De var piggast om än att Duro var lite öm. Det slutade med att Tia gick sista milen i singelled! För första gången! En alldeles fantastisk hund som bara blir bättre ju längre hon får springa!! Bromsade ner farten rejält för att inte riskera att Tasse och Duro skulle få mer ont och det , +den extra vilan gjorde nog susen. För efter 8h vilan så var det 6pigga och friska hundar som gav sig av mot mål! (lämnade Bamse i Tolga då han inte hjälpt till så mycket efter Tynset)  Jag var inte långt efter Sigmund och Agneta, hade jag inte vilat extra så hade vi kommit in nästan samtidigt. Men jag tror att halvtimmesrasten gjorde att ingen av mina hundar var halt, eller för den delen knappt trött, i Röros!

Tolga - Röros

Edwin - Tia

Duro - Perra

Tasse - Blixt

Oj vad det gick.. sex jämna och pigga vovvar i spannet lovade en trevlig färd mot mål. Den här sträckan blev faktiskt den snabbaste av alla för mig. Mycket beroende på att de sista två milen gick så väldans fort! Hundarna kände igen sig och det var med rejäl fart vi kom in under broarna och vidare över vägen och så in i mål! Målbilden visar glada miner och svansar på hela flocken.

Jag har aldrig kört Edwin och Tia ihop förut men Tia som är lite känslig med sällskapet och vill ha lugna partners jobbade kanonbra med Edwin. Hon visade fortsatt ansvar som ledarhund och kanske var det nu stafettpinnen lämnades över till nästa generation?

Jag körde om något spann och blev omkörd av något spann men i det stora hela så blev det en egen resa vilket var trevligt. Fantastiskt fina fjäll och bra spår. Stannade och snackade där jag tänkt och alla hundar åt fortsatt med god aptit. Hältan som Tasse och Duro haft strax innan Tolga syntes inget av så taktiken måste ha varit korrekt.

Jag kollade ju klockan och medelhastighet med jämna mellanrum och insåg att jag faktiskt skulle nå målet före midnatt! Vilket var ett av mina personliga mål… När hundarna sedan gick fortare och fortare och jag började känna igen mig så kom nästa mål! Före klockan 22... Jagade på hundarna och det var en fantastisk känsla att efter 39 mil se hur de allihopa svarar med att trycka ännu hårdare i selarna!  Det lyckades, vi kom i mål 21.58 söndag kväll! Tiden blev alltså totalt inkl vila 2dygn +8h58min Mindre än tre timmar från VM-guld… Vem hade trott det på fredag morgon… Placering är som sagt för mig helt egalt, det är hundarnas samhörighet och egna prestationer jag är ute efter. Jag ska om några dagar skriva en egen krönika i det här ämnet med min fantastiskt duktiga ledarhund Ylajärvis AA Tia Dalma som huvudperson. Den inte ens 4år gamla tiken som redan gått i mål på två Amundsen Race, ett Polardistans samt nu VM/Femundlöpet. För att inte tala om de sprint & medeldistanslopp hon genomfört med bravur.

Tia och Duro saknar bara ett 1pris för att bli polarchampions och hade Femundlöpet varit meriterande så hade de klarat det… Så det är synd att prestationera inte registreras officiellt. Men oavsett vilket, jag är grymt nöjd med mina hundar! Det är det viktigaste av allt!

det handlar inte om pengarna, det har det aldrig gjort

Det handlar om principen

Idag har jag betalat 2600 kronor i sponsring till Fjälläventyret 2013

Finns det någon som vill sponsra mig så är det också såklart välkommet   

Planerade tävlingar för säsongen 2013 är Femundlöpet 400 km med 8 hundar och Polardistans 300 med tio hundar.