helt plötsligt har ytterligare en vecka gått! Denna vecka har varit mycket stressig och varierad på alla sätt och vis. jag har knappt hunnit vara inne på datorn, än mindre på Internet.

Rayban, min vorsteh har fyllt hela nio år! För lite över ett år sedan trodde jag inte att han skulle leva ett år till, kraftig viktuppgång, blod i urinen och andra tecken som tydligt visade på cushings, alltså cancer. 95% av alla symptom hade Rayban så det var några oroliga dagar i väntan på bloprovet som visade att han hade låga hormonvärden men i övrigt var frisk. Viktuppgången berodde på att han var lite lätt "skendräktig"... Ja han är lite speciell. Han var sotis på Tolga & valparna, började tröstäta och skaffade sig en egen valp i form av en chimpansgosenalle... Väldigt sött vill jag lova! Han hade under sommaren lätt skadat sig och således var han inte i träning och måna bäckar små så blev det en väldigt tjock Rayban! Tjock är han fortfarande, han har 8kg övervikt men mår himla bra ändå... (+10kg från tävlingsform) Han springer precis som han vill här på gården. Favoritsysselsättning är att övervaka katterna, äta och sova. Han har ju i sitt tidigare liv jagat katter men sedan lillmisse föddes så har maktbalansen helt ändrats! Lillmisse var ju föräldralös och är flaskuppfödd, hon "adopterade" Rayban som mamma. (lr egentligen allt med päls) Hon har således inte förstått att sådana som rayban, ska man undvika. Hon satte sig redan som pytteliten sig i respekt mot honom, hon slår honom på nosen om han är för närgången. Mycket sött att se deras unika förhållande!! När jag fick Petter, jämngammal med Lillmisse så blev han likadan, ingen "respekt" för Rayban. Så nu är det två katter som Rayban är lite rädd för! Han vill inte möta Lillmisse i gången och Petter brukar jaga Rayban för att leka... Rayban är väldigt "exklusiv" i vilka katter han står på numera! Han har ju noll killer intinct, han vill bara "stå" på katterna, stående (fågel)hund som han är...

Rayban är verkligen en speciell vorsteh och hans mentalitet finns inte i många vorstrar! Helt sorglös och helt utan aggressivitet och rangtänkande. Det är synd att det inte finns fler som Rayban. För det hade behövts i rasen. Men så är han född och uppvuxen på slädhundskennel, uppfostrad av en huskyflock och han har helt enkelt en grundmentalitet som "inte finns" att få. Rayban har påverkat många, många har honom som absolut favorithund i livet och jag har fått förklara för en del att vorstrar normalt sett inte är som honom!! Jag kan släppa in Rayban i min hanhundsflock om 18hanhundar utan att de ens tar en endaste notis om honom. Han kan ha varit utlånad i månader och borta från flocken, men när han kommer hem igen är det som om han aldrig varit borta. Rayban är verkligen en unik hund!!

Om några dagar så är det också 20 år sedan min stamtik för kenneln, Titti föddes. Titti var en oerhört duktig ledarhund, redan som valp var hon mycket speciell och fann sina egna vägar. Hon var född till ledarhund, syntes från början. Hon kom senare att få två kullar med tyvärr mycket få valpar. Men dessa har å andra sidan fört hennes utmärkta egenskaper vidare. Haakon och Mettemarit som fyller elva i sommar är fortfarande i full träning i spannet och Mette har ett rörelsmönster som är så oerhört fint och starkt. En mycket bra ledarhund har hon också varit i alla år. Tyvärr så blev hon aldrig utställningschampion men många CKrosetter har hon erövrat. Samt BUP, BAP och framgångar i uppfödar och avelsklass. S(polar)ch blev hon också, många långdistanstävlingar som ledarhund. Som ung bröt Mette benet men med en okuvlig vilja och läkkött så var hon snart tillbaka på banan och gick samma säsong Polardistans, som ledarhund... Idag är det Mettes barn och barnbarn som anför mitt spann. Allt tack vare de oerhört duktiga urmödrarna till min tiklinje; Titti & hennes mormor Disa.

Gammel-Titti själv gick också oerhört många tävlingar. Framförallt i nordisk stil men även flera Åredrag. Titti gick bort 2008, samma år som Raybans far Drillo. En oerhört sorgsam vinter.

Idag på vinterns absolut vackraste dag var det dags för Tittis dotter att vandra vidare. Bitzi var en oerhört speciell hund hon också. Väldigt personlig, flera av hennes avkommor har ärvt hennes egenskap att prata! Hon var en mycket mild och snäll hund. En naturlig och trygg ledare. Hennes dotter Perra är idag en av mina bästa hundar. Perra fullföljde ifjol både VM/femundlöpet, långa Polardistas och Amundsen DUO. 90 tävlingsmil! Bitzi själv blev varken utställd eller tävlad mer än någon enstaka gång. Men en oerhört duktig och värdefull hund har hon varit för flocken. Hon har alltid varit väldig speciell och det var inte vem som helst ur flocken som fick komma in i "hennes koja". Den enda var faktiskt Wille. Hennes älskade Wille. De fick tolv år tillsammans. Äkta kärlek. Båda lika lugna och trygga. När Wille blev sjuk visste jag att det var dags för båda att få vandra vidare, men det har tagit ett par veckor att förbereda sig. Jag ville inte att Bitzi skulle bli ensam kvar. Jag minns ju hur Storm saknade sin älskade Stina (Bitzis storasyster) de var oskiljaktiga i sju år och när Stina dog i sömnen 14år gammal var det en sorgens dag, framförallt för Storm. deras kärlekshistoria var speciell, Stina gick ju lös på gården i hela sitt liv och hon hämtade hem lite av varje till Storm. En dag såg jag ett blodigt släpspår över hela gården... Blev såklart livrädd, vad hade hon dödat?? Hon hade aldrig jagat något, inte ens katter men uppenbarligen var det något "dött" som dragits genom lagårn, ut i ladan och runt hela gården. Vi talar alltså flera hundra meter. Jag följde blodspåret från Storms koja och ända till en nykalvad ko inne i lagårn! Stina hade tagit efterbörden! Storm tackade för godsakerna såklart    Stina grävde ner mat precis överallt, hon var smällfet men en oerhört duktig drag & ledarhund hon med. Jag kommer nog aldrig få en hund som henne heller, även om Grynet har henns ögon... Jag kommer alltid minnas Stina, inte minst varje gång jag tittar på mina jakttrofér från Namibia! Dessa hamnade nämligen också hos Storm!! Ett Oryxhorn är aldrig återfunnet, så någonstans ligger det ett 110 cm långt horn nergrävt. Dessutom av guldmedaljtroféstorlek!!Sommaren efter att Stina dött så hittade nämligen några av valparna ena hornet, det andra tog hon med sig i graven...

Så idag i solskenet fick flocken vara ute i rastgården i flera timmar innan jag tog den sista promenaden med kennelns två älskade flockmedlemmar.   

 

Lina

13 februari 2012 23:13

SV: Tackar så mkt för den tänkvärda kommentaren ang. kärlek! Ibland är det svårt. Hahah, skrattade som tusan när jag läste din kommentar! Kul att du följer bloggen! (:
Kram Lina

http://www.nonelikeme.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  76 st Ylajärvis hundar så har det utfallit följande högsta resultat:   4 st färdiga Utställningschampions 4 st har CERT  17 st har CK   6 st har 1 pris 6 st har Excellent   3 st har 2 pris 6 st har VG 5 st har G   15 st ...

  Kenneln har tilldelats ett tredje BUP diplom. Det är såklart extra kul!  Så då blev jag ju såklart lite nyfiken på att kolla lite statistik på kennelns uppfödda valpar. (Det är dessutom idag 28 år sedan stamtiken Disa föddes!)    86 Ylajärv...

  Nu har nästan alla valpar flyttat!   Kvar är bara IG Ivalo & IG Minik som jag ska behålla på kenneln samt IG Iitsoh och IG Isa som flyttar till Järbo om några veckor.  IG Ittoq junior bor hos Nina i Värmland.  IG Ais bor hos Annika i Vagg...

        Ett par dagar innan jag trodde men det gör ju inget! Grynet är duktig och valparna är redan synnerligen välgödda... Har fötts 3+3 hittills. Den oerhört runda mörka valpen på bilden är en tikvalp...   Det är en grå (han)valp och re...

  Eftersom jag i år har båda mina bästa tikar borta för säsongen på grund av dräktighet, två unghundar i träning och dessutom hade lovat bort två hundar till PD300 så hade jag inte en tanke på att själv köra Polardistans i år. Inte tillräckligt med...