Årets första tävling blev en ny tävling! Vildmarksracet i Nornäs. En tävling helt rätt i tiden med sina 2*60 km med checkpointsvila på 4h mellan delsträckorna. En tävling som är perfekt träning inför Femundlöpet om två veckor. Jag anmälde mig förra veckan och det fick bli 12spann klass A. Alltså blandrasklassen    Detta för att tävlingen ändå inte var meriterande och då blir det ju ett utmärkt tillfälle att köra med bästa spannet! Alltså med Kuling som är mindre än 50% Alaskan husky. Stamtavla har han men inget reg-nr förstås!! Tanken var att köra de hundar jag vill se mer utav inför femund och bli säkrare i mitt val av spann. 

Tia höglöper så hon fick bli hemma. Vet ju redan att hon är bäst av tikarna! Grynet är fet så hon har liksom straffat ut sig själv ur tävlingsspannet, eller rättare sagt jag som matat för mycket! Hon lägger snabbt på sig trots hård träning! Hon gick inte så bra sista längre träningsturen så tänkte att jag tar Oscar istället så får han ordentlig träning och så får jag se hur bra han går. Han blir ju inte med på Femund men på Polardistans har jag inte fullt spann så där kanske fler av 2åringarna blir med! Jag har ju många unga hundar... 

Spannet första sträckan

Kuling  Tolga

I-Tiger  SM Duro

N-Tiger   Sally

DT Oscar   DT Helmer

Blixten  Tass

Kraka   DT Roald 

9 grabbar & 3 tikar. Ett mycket starkt spann... 

Det var öppen start mellan 9-11 vilket innebär att spannen fick starta när de ville inom den tidsperioden. Ett nytt och spännnade koncept! Kan bli en del taktik och såklart en del avdramatisering av tid och tränsgel vid starten. Samt mycket svårt att veta hur man ligger till i resultatlistan! Jag trodde att de flesta skulle gå iväg så tidigt som möjligt... Jag var själv på tävlingen och för att göra det enklare så satte jag ut hundarna på stakeot på startplatsen redan tidigt på morgonen. Gjorde klart släden och åkte sedan och parkerade bilen vid checkpointen! Efter förarmötet så promenerade jag ner till hundarna. Klockan var nära nio och jag selade på och tänkte, ja det borde ju snart komma spann över kullen bakom mig... Bäst att skynda på så jag inte är ivägen när de kommer... Klockan var ju redan efter nio. Jag avskyr gruppkörning och vill ha ett fritt lopp! Så det blev helt enkelt så att jag gick ut först! Först av allihop! Vilket kanske kom att visa sig inte var så himla smart!!? 

Hundarna gick iväg i en vansinnig fart såklart... Men till skillnad från SHAM-draget ifjol så kom vi iaf in på rätt bana direkt! Men Nornäs är speciellt! Det är skoterspår, draghundspår och skidspår omvartannat. Överallt! Inte helt logiskt för hundarna alla gånger. När det dessutom är nästan 25m till ledarhundarna och nära 30 km/h så ställer det vissa krav på banan... Gick bra i början men sedan råkade Kuling gå in på skoterleden som gick paralellet med hundspåret. Det var mycket svårt att se skillanderna på alla banor och hundarna kan ju såklart inte läsa skyltar! Precis där var det dessutom is. Mer eller mindre blankis. Helt omöjligt att bromsa ner farten och ropa in hundarna på rätt väg. Åkte efter skoterleden i ca 100 m innan jag fann snö som det gick att ankra i. Vad göra? Nornäs igen!!! suck... Har ju övat på att vända 180 grader. Kopplade lös alla hundar i baklinan och vände lätt spannet. Har alltid två ankare och det behövs ibland. 

Men sedan då! Spåret jag skulle in på gick ju snett bakåt och dessutom var det fortfarande lika svårbromsat. Kuling & jag drar inte alltid jämt, han är ju pappas hund och lyder honom blint. Tolga är inte kommandosäker. Så jag var inte helt säker på att jag skulle få dem att svänga så tvärt så snart efter uppstart. Körde fem meter i taget tills det bara var is kvar och inte skulle gå att få ner ankaret igen! Stod en stund och funderade på vart alla andra spann tagit vägen! Sällan har jag väl velat bli ikappåkt!!! Men på denna galna bana så hade det inte varit dumt med hjälp i att hitta banan av någon som hittar. Men det kom ingen! Ropade vänster till Kuling och han såg då den blå skylten och förstod nog att vi skulle över snön och över till det spåret istället för på skoterleden. Kör ju en hel del ospårat och har då alltid honom i led just för att han är så säker. Men det är när Erik kör... Tolga ville dock gå höger så jag vågade inte dra upp ankaret föränn jag hade hela spannet åt samma håll i tanken. Precis när jag skulle dra upp ankaret ser jag ett spann! Ett enspann malamute som kom så tyst och fint genom skogen. Han fick passera och mina hundar stod ju redan åt rätt håll ute i snön så när ankaret gick upp (lite för tidigt) så körde vi ikapp och om honom direkt. Körde ett par hundra meter tills det var bättre spår och stannade då och satte fast alla hundarna i baklinan igen. Var ingen större skillnad i dragkraft, de är förbannat starka i necklinan också!! Bara mera trassel    Spåret fortsatte genom skogen. Guppigt som bara den pga mycket lite snö. Släden hoppade så att foderköket gick sönder! Bitvis väldigt smalt och knivigt att se svängarna och riktningen! Överallt skoterspår. Kors och tvärs! Jag bromsade i princip hela tiden. Hårt! Försökte hålla nere farten så mycket det bara gick utan att kracha släden. Kracha var det många som gjorde hörde jag senare. Men de hade iaf ett spår att följa! Rent krasst så var det inte en fördel att köra med tolv hundar. Spannet blir för långt! På ett par ställen har ledarhundarna redan passerat avfarten innan jag ser den. Nornäsbanan är ju rätt kul och teknisk men i kombo med så lite snö så blir det svårt. Tom jag ramlade! Det händer ju liksom inte...! Önskade ett tag att jag tagit turistsläden som är längre än Skunken för det hade underlättat. Kan inte ha varit lätt för de med kortare slädar än jag -och min släde är lång! Första tre milen var inte roliga. Sista milen på hundleden kände jag igen mig sedan tidigare och när vi kom ner på isen så började en ny del av banan som enkelt kan beskrivas som lugn! Härlig bana förutom isen som jag inte alls gillar att köra på. Såg inte en människa på hela tiden. Helt lugnt :-) Så jag fick fortsätta spåra, eller rättare sagt Kuling. Tolga hade vid det här laget börjat sacka och Tiger/Duro gick ikapp ledarhundarna mest hela tiden. 

Med jämna mellanrum fick hundarna något tokryck för sig och ville springa i trettion knyck... minst! Älg!!! Vad jag förstod så var det bara jag som hade älg så antar antar att de stackarna flydde när de hörde min skramlande släde! Var rejält trött i benen av allt bromsande så det var skönt att komma ner på andra sidan vägen där naturtypen ändrar sig. 

När vi hade ett par km kvar till vilan så var det gemensam bana. Alltså skulle det bli "head on" möten. Något man aldrig övar på! Men som hundarna fick rejäl övning på i Strömsund ifjol. Så jag var inte orolig för den delen. Såg två spann på andra sidan myren och bara 2-300 meter in på mötande bana så mötte jag tre malamutespann. Första mötet så tvekade Kuling lite, han har bara tävlat 2 gånger förut (AR 2008 & 2011) så har inte så stor erfarenhet. Tolga hon bara plöjer på förbi spannen. De två andra spannen har stannat och håller i sina hundar så de mötena går också finfint. Ute på myren möter jag ett spann till. Ett med alaskans. Tror såklart att detta möte ska gå lika bra men nu blir det trångt! Spannen går rakt mot varandra och jag kommenderar ut Kuling åt vänster men när spannen möts så vänder sig alskaspannets ledarhund om och flyger på I-Tiger! Som tur var så har jag ju Duro därframme som är stupsäker i sådana här möten så han drar ut spannet åt vänster och I-Tiger biter inte tillbaka utan fortsätter förbi spannet som får stopp på sina hundar och jag fortsätter förbi med alla hundarna i ordning. Nästa spann att möta kommer efter ett par km och det är ett samojedspann! Vilken syn!!! Tolv vita pälsbollar (sorry Håkan!) som flyger fram mot oss. Jag ser att Kuling hajar till och ALLA mina hundar ökar farten inför denna imponerande syn... Hinner bli lite nervös. För ingen av mina 2åringar har sett samojeder förut! (förutom möjligtvis på utställning) Men detta möte blir det bästa! Båda spannen springer i full fart mot varandra och möts med spända linor och på varsin sida spåret. Synd att jag inte hade kameran beredd!! Några av samojederna skäller som tokar men inte ens detta påverkar mina hundar. Puh!! Nästa möte blir med ett malamutespann och dem hinner jag ta kort på. Kameran är nästan djupfryst men hinner precis på igång den så att det går att fota. (Bild kommer senare när jag har laddat in dem i kameran!!) 

Kom in i checkpoint och fick mig en stolpe. Matade hundarna direkt. Hade ju med mig nästan full fjällpackning! Trots allt så skulle det ju tränas för Femund. Hade jag vetat att banan var så guppig hade jag nog haft i mera vikt... Hade köttsoppa (Fodax) med mig i slädsäcken så hundarna får mat direkt i checkpoin, innan pulsen går ner. Oerhört viktigt att få i dem mat fort när det är längre lopp! Alla kastade i sig maten så jag gav dem lite fett också. Efter en stund kom fler spann in och nu börjar ju det jobbiga. Hindra hundarna från att försöka ta mat av andra... Jag har förstått att detta är ett problem jag är nästan ensam om (!!?) Att ha extremt matglada hundar! Har inte kommit in som nr1 i checkpoint förut så det var en ny upplevelse. Unghundarna var lite nyfikna på spannen som kom in men lugnade snabbt ner sig och Roald var en av de första att rulla ihop sig. Kråkan & Sally hade stenkoll på var jag befann mig & blev mycket upprörda när jag försvann med Oscar (som bara fick springa första delen av tävlingen), annas var de lugna. Tasse & Blixt är ju erfarna som få så de la sig direkt och tog det coolt    Kuling på 9år var den som drygade sig mest! Han var lugn o cool till en början men sedan fick han för sig något o stod o gapade åt spannen bredvid. Det var ett fasligt liv nere på isen från flera spann så det var nog inte helt lätt för hundarna att hålla sig lugna. Men oj så bra träning! Mina hundar är ju vana vid mkt stoj och stök från turistkörningen men det blir ju lite annorlunda när det är främmande spann! 

På vildmarksracets hemsida http://www.vildmarksracet.se/se fann jag dessa två bilder på förstasidan! 

Nedan. Tolga!! 

Kuling, Tiger & Duro bakom

När hundmatandet på spannen bredvid lugnat ner sig så gick jag upp till bystugan och käkade lite. Pappa hade kommit upp hit så han höll koll på hundarna så jag giock och la mig i bilen och sov en timme. Passa på! Det var 4h vila och gick ner till hundarna 20min innan jag fick åka. Plockade i ordning släden och ändrade om i packningen så att hundköket inte skulle låta så förbannat! Upptäckte helt plötsligt att jag bara hade TIO hundar! ooops... Vem saknas?? Blixten! Titta mig omkring, såg helt lugnt ut överallt, men nog var det en hund för mycket bakom släden... Jo! Där stod en bekant hund!! Blixten stod och tänkte stjäla mat av Karsten som hade släden bredvid min... Ibland har man tur! Den här tävlingen behöver inte innehålla mera spänning precis....... 

Åkte ut från checkpointen. Ut på isen. Full fart... Var inte helt lätt att se var spåret var tänkt att gå men såg något reflex som jag siktade på och såg på håll bron och då visste jag åt vilket håll vi skulle. Kuling verkade också säker trots att det inte fanns något att gå på. Efter att vi passeat bron så kändes det bra. Väldigt bra! Rätt bana, pigga hundar och ett fint månljus. Hade Duro & Kuling i led. Tolga fick gå bredvid Helmer istället för att jag skulle se om hon fick bättre drag i linan om hon slapp frontposition. I-Tiger fick gå ensam i point. 

Åkte helt ensam i mörkret och Vargleden mot särna är riktigt fin att köra på! Svängde av spåret och kom ner på hundleden efter ett par km. Det var mycket bra skyltat åt det här hållet och det gick lätt att komma in på rätt bana och faktiskt att det kändes mycket bättre andra varvet på gupp-banan! Hundleden i Nornäs alltså. Kanske att man var känd vid alla gupp och träd, kanske att det var mörkt så hundarna inte såg alla skoterspår överallt och en hel del för att både hundarna och jag visste vart spåret gick. Det underlättar... Hade gjort mycket om arrangören kört ett spann eller skoter på morgonen innan tävlingen för när jag kom var det nysnö och inga tydliga spår alls. Tappade nog en hel del tid pga det. Eller rättare sagt, massor med tid med tanke på hur länge jag stod still.. 

När jag hade 5km kvar så ringde jag ner till målet för att förvarna om att jag var på väg! Gick ju lite fortare än tänkt. Som om det inte kunde hände mer tokerier så slocknade BÅDA mina pannlampor när jag hade ett par hundra meter kvar till målet!! Som tur var så hade jag en tredje lampa i fickan, om än pytteliten! Tog sikte på eldarna vid målet och det gick ju bra. Kom i mål som första spann vid halv 9 på kvällen. Silva-lampan varnar INTE när batteriet är på väg att ta slut och Led Lensern jag har på huvudet varnar ju men den lyser ett tag till efter att den börjat varna. Men att de slocknade samtidigt -ja det var bara för mkt...!! Har hänt en gång förut och det var vid vägöverfaren över riksvägen in till Röros... Då var det INTE månljust! Urkasst av Silva att inte kunna bygga in en batterivarnare i en lampa i den prisklassen! Silva Alpha6 heter den. 

Stort tack till Nornäs för ett kul race som har framtiden för sig. Bara att finslipa på lite detaljer så blir det riktigt bra! 

Återpublicerar min berättelse om Femundlöpet/VM 

Otroligt kul att läsa och minnas tillbaka... En del saker har jag glömt och andra minnen är fortfarande färska i minnet...

VM / Femundlöpet 400

Åkte upp till Röros i hyfsat god tid. Packade bilen hela onsdag förmiddag. Hundarna hämtades klockan 12 i Grönklitt då de först fått jobba 2h i turistkörningen… uppvärmning kallas det!

Med fullpackad bil och hyfsad ordning så åkte jag Kenneth & Krister norrut. Stannade för pizzalunch i Idre och snart nog var vi framme i Röros. Letade oss fram till incheckningen och vägde hundmat och visade upp vaccinationskorten. Lite skoj och skratt blev det med mina hundnamn och de utländska veterinärerna. Jag förklarade att det var “pedigree dogs” och således hade flera namn och att det inte alltid var samma som tilltalsnamnet (som stod på listan de fått). Veterinären som jag tror var från Spanien hade fler namn än mina “pedigreedogs” och blev då lite retad för att han var “renrasig”… En glad stämning med andra ord! Den amerikanske veterinären frågade om en hund verkligen fick heta Titti (tit =tutte…) och även Perra fick sig en liten diskussion eftersom det tydligen är feminimun i Spanien men maskulinum i Italien och i Sverige ett maskulint nickname, men i mitt fall en tilltalsnamn på en tik!

Vi åkte tillbaka till stugan jag hyrt i Töfsingdalen och hundarna fick mat. Åtminstonde några anande nog vad som var på gång. Mängden packning avslöjar ju en del! Jag har i år valt ett “äldre” team. Om än att 5,5 årige Perra inte har gått mer än 2långdistanstävlingar så kändes det som ett hyfsat erfaret gäng. Duro 2,5 år gammal gick ju Amundsen Race förra året och fantastiske 4årige Tia har ju meriter så det räcker och blir över…

Edwin har jag ingen aning om hur många tävlingar han gått men det borde vara många och alla som ledarhund. Vargtass har ju ett eget kapitel i tävlings & erfarenhetsboken med allt han tävlat i! Inlånade Bamse har startat på Femund en gång och gått en hel del andra tävlingar. Blixten gick både AR och PD som ledarhund ifjol så även om han inte är gammal så har han ju erfarenhet. Sista hunden in i teamet, Titti kom ju med på gamla meriter. Få hundar är så grymt bra som henne! Ingen ledarhundstyp men vilken arbetare! Hon gick iockförsig i led på Amundsen 2009 i ca 12mil, första gången hon gick i led, typ…

Torsdag

Åkte upp till Röros för shopping i Trollbutikken. Kom därifrån med en betydligt lättare plånbok… Nytt hundkök, handledsvärmare, förlängningswire, sele & koppel ur VM-kollektionen. Tittade på starten av VM/ F600 km och tog kort på nästan alla renrasiga spann! Extra kul var det att få se Tore Hunskårs läckra svarta tik “Kira” som fick valpar med Edwin förra året. Hon gick som ledarhund i Tores spann. Fler Edwin-barn fanns det i Trond Hansen spann. Närmare bestämt 4 stycken! Helsyskon till Blixten.

Mer släktingar fanns i Karsten Grönås spann, med Tolgas moster & morbror i led. Nisse Uppström stod också på startlinjen och där finns ju Tolgas föräldrar och även Tias farbror Faste som gick i led.

Hann med att språka med en del gamla bekanta och önska förarna & handlers lycka till innan vi drog vidare till Töfsingdalen för sortering av depåsäckar och andra förberedelser som behövs! Bland annat försöka utröna var tävlingsbanan egentligen går någonstans!! Kartan som förarna fick se och rita av var under all kritik dålig! Det var väldigt svårt att se hur banan gick och jag var inte helt säker på om jag ritat in allt rätt. Men hundarna brukar hitta så får lita på dem!

Fredag morgon

Vattna hundar och åka upp till Röros för att hitta vår parkeringsplats som lustigt nog hamnade 80meter efter startlinjen!! Jag skulle alltså starta åt fel håll, vända 180 grader och sedan fram till startlinjen. Det gick faktisk bra, organisationen hade ordnat gott om hjälpredor. Kom fram till startlinjen en halv minut före min tid. Kenneth tog kameran och Krister tog hand om handlerjobbet och höll i de vilt hoppande Edwin & Blixt.

Jag hade min nya fina dunjacka och jag måste säga att det är nog ett av de bästa plagg jag köpt… Var inte många mil jag behövde skaljacka! Tom då jag gick över fjället före Sövollen i mycket hårda stormvindar så klarade den värmen. Norröna Lyngen 750 heter jackan.

Spannet Röros - Töfsindalen

Edwin - Blixt

Duro  - Tia

Perra - Tasse

Titti - Bamse

Första milen var mycket jobbiga… Jag hade tur med lottningen och fick gå ut som nummer 14. Men spåren var redan helt sönderkörda och mosiga. Det var som att köra i ett stort snömos! Hundarna jobbade på bra men blev faktiskt en del isbildning i tassarna. Vid vissa väderslag som kan det bli så. Gärna om det är kall nysnö. Fredag morgon började ju med “kräksnö” och hård vind så jag borde ha anat att det skulle bli så!! Men det där med sockor… Jag har ju fortfarande knappt använt sockor, min teknik är usel och hundarnas vana är i princip lika med noll! En dålig kombination!! Men jag använder DeLavals spenfett på tassarna för att hålla dem feta och det brukar fungera bra. Men med tanke på hur snön såg ut så skulle jag kanske använt sockor också. Mina hundar har väldigt mycket päls mellan trampdynorna och framförallt Titti har ibland problem med is pga all sin tass-päls!

Hundarna jobbade på bra, jag bromsade ner en del såklart. Hundarna vet ju inte att det är 40 mil… Alla 8 skötte sig utmärkt alla omkörningar gick problemfritt även om en del förare har dålig koll på regelboken och det höll på att kosta oss en hel del. Frågan är om det inte gjorde det… jaja, jag ska inte vara långsint och ingen vinner på att klaga egentligen. Framförallt när man sedan hamnar bredvid de spannen på checkpointen!! Vilade i 4timmar i Töfsingdalen där det var en så kallad omstart, så efter Töfsing är det jaktstart! Först i mål vinner… Så det var nu jag fick lite besked och koll på hur man låg till gentemot det andra huskyspannen! Vi låg väldigt tätt…! Tror det var en sju spann inom 30minuter.

Mina hundar mådde bra av vilan och det var med mycket ljud och energi som jag lämnade Töfsingdalen bakom mig! Jag startade nu med en ny spannkombination. Det är bra att flytta om hundarna för att spara muskler och slitage.

Töfsingdalen - Drevsjö

Tasse - Edwin

Duro - Tia

Blixt - Perra

Titti - Bamse

Mer kommer i morgon…

Det blev en slitsam färd fram till Drevsjö. Främst för att jag var så vansinnigt trött… Men också för att jag inte gillar gruppresor! Det var så många spann överallt att det blev många omkörningar av olika spann. Flera spann blev det väldigt många omkörningar med. Tyvärr så verkar många ha svårt att få hundarna att gå på efter en omkörning och det blev alldeles för många stopp för att vänta ut att de andra spannet skulle trassla klart… Jag stannade och snacksade hyfsat som jag hade tänkt.

Natthimlen lystes upp av ett av de vackraste norrsken jag någonsin sett!! Synd jag inte hade någon kamera med mig. Det var alldeles stjärnklart och bara ljudet av hundarna och skrapet av släden hördes. Det är det som hundkörning handlar om! Att få dela naturupplevelsen med sina älskade slädhundar. Tystnaden, arbetsviljan och det gemensamma målet att hjälpas åt. Tillsammans som ett team.

Färden ner från fjället blev rätt grym för hundarna. Spåren var nästintill obefintliga eller hur man nu ska beskriva dem. Det var bara en smal rännil som grävde sig ner djupare och djupare för att med jämna mellanrum försvinna ner i ett hav av snömos och så upp på en hård kam igen! Många, många spann fick ställa av hundar pga bog och handledsskador. Groparna slet hårt på wheelhundarna och strax innan Drevsjö såg jag att Titti började gå lite “runt” med vänster bakben så jag valde att ställa av henne. Hon hade alldeles säkert kunnat gå till Sövollen också men ville inte riskera att det skulle bli en större skada än vad det var. Efter fjällpassagen så var det mer av sjö/myr karaktär och här såg man om möjligt ännu fler spann… Och nu började jag ana flera “päls-spann”. Jag hade alltså häng på iallafall tre renrasiga. Lyckades skaka av mig ett SH-spann som ställde till med mycket omkörningstrassel och när andra spann skulle om det, så fick jag en lucka som de aldrig lyckades täppa igen! Fick äntligen köra i egen takt och snart nog kom jag ikapp två spann. Såg fler spann längre fram eftersom det ju var natt… Pannlampor syns bra! Det var ca 3mil kvar till checkpoint Drevsjö där jag redan innan bestämt mig för att vila 8h, så vågade dra på lite extra för att komma ikapp. Hundarna jobbade på riktigt bra och jag slet för att komma ikapp! Vi var nu äntligen helt ensamma och när ca 1mil återstod var jag så nära att jag kunde ana att det tom var två renrasiga spann och ett alaska husky spann före mig. När 3km återstod kom jag så ikapp efter ett par riktigt tuffa uppförsbackar och drog snart nog förbi. Körde om Keijo Korpela först och sedan Daniel Bulens. Drog ifrån dem och så bakom en kurva så hörs två spann till! Jag körde enkelt om två alaskaspann som parkerat för att lägga hund i släden. Så det blev fem placeringar upp i listan på bara två kilometer…! Hade bra fart in till checkpoint där jag snabbt plockade åt mig halm och sedan fick lov att be om hjälp att hitta min parkeringsstolpe… Mina handlers sov och mina vovvar har på tok för bra aptit för att kunna gå över en checkpoint utan att “dammsuga” den på mat. Inkl grannspannens! Spannet bredvid visade prov på mycket dålig karaktär då de slängde sina sopor precis där mina hundar låg. Det kanske fungerar när man har hundar som äter uselt, men det fungerar definitivt inte när man som jag har hundar som kan äta precis när som helst och hur som helst! När det spannet åkt så rensade mina hundar den platsen rätt bra… Dumpning av mat är tyvärr mycket vanligt L

Hundarna åt sin Fodax med god aptit och även jag passade på att laga kokkorv och ägg när hundvattnet kokade. Gick in och fann ett tomt golv att sova på. Utanför de allmänna toaletterna alltså, att leta efter sovsal var ingen idé. Skyltning är obefintlig -det räknas nog med att “alla” åkt förut…

Klarade att sova ett par timmar iallafall och gick så ut och kokade vatten så jag kunde äta min torrmat… Real: pasta bolognese. Nu får man äta inomhus på checkpoint men torrmat går bra det med. Haha. Såg en del huskyspann gå vidare mot Sövollen direkt, det är valfritt var man tar sin 8h vila. Så var man egentligen ligger till placeringsmässigt vet man först efter Sövollen där alla gjort klart sin obligatoriska vila! Tror att vi med huskyspann fortsatt var ganska jämna.

Drevsjö - Sövollen

Duro - Tia

Edwin

Perra - Bamse

Tasse - Blixt

Här tänkte jag prova ett nytt ledarpar igen! Duro & Tia, de gick ihop mycket under höstträningen men ingen gång sedan december. Men de gick så himla bra!!! Krister hade fullt sjå att hålla i spannet när jag skulle iväg. Jag valde att vila 8h och 1minut för att vara säker att tiden skulle registreras som obligatorisk vila. Hela spannet gick iväg med rejäl fart och jag hade inget spann nära framför så det blev iallafall i ett par mil en skön ensamfärd. Såg tre spann bakom mig ibland. De kom ikapp mig och körde om och nu började något jag avskyr… gruppresa! Åkte bakom de här spannen ett par mil, passade på att fotografera en del. Det var strålande sol och ett alldeles fantastiskt vacker väder att köra hund i! En (sällsynt) gul varningsskylt dök upp och det blev en brant utförskörning där mer än en sten var synlig! Inte mycket kvar av belagen nu… jag passade på att köra utför med en hand och den andra med kameran. Inte så smart kanske men det gick ju! Jag är rätt van vid att köra kuperat. Bromsade i stort sett allt jag kunde för att inte hundarna skulle gå på för fort i snömoset. Spåret är alltså lika brett som släden och har grävt sig ner ända ner i ljungriset och gruset. En alldeles fantastisk fond av fjäll omringade landskapet.

Kom ner på flackare terräng och efter vägöverfarten där det blev sjö-körning såg jag min chans! Körde om alla tre spannen direkt och sedan såg jag dem inte mer. Anade dem ibland men de kom aldrig ikapp! Körde ikapp ytterligare ett par spann och hundarna hade en god fart. Efter en mycket brant stigning så kom vi ikapp Johanne som vänt hundarna och stod mitt i spåret. Det löste sig och vi kom om båda spannen som stod där. Runt hörnet så möttes jag och framförallt hundarna av: VIND!!!

Jag hade nyss gett dem fisk så jag visste att de var snacksade så det skulle räcka till Sövollen, men det är nu jag som förare ska tänka: Hmm, hur lång är fjällpassagen? Plocka fram pannlampor, vända på kartan och framförallt; Klä på mig skaljackan!!! Jag gjorde ingetdera…

Har iof tejpat fast en pannlampa på styret och det var mycket bra! Jag slapp de svåra nacksmärtor och huvudvärk jag annars får av att bära för mycket pannlampa och stressa över att hundarna ska få ett jämnt ljus! Dunjackan höll för vinden förvånansvärt bra, men efter en timme i stormbyar och sidoblåsande snö så fick jag i farten dra på mig jackan. Hade jag tappat den, hade den blåsig flera km på ett ögonblick… En fråga till Er som designar jackor: Varför är blixtlåsen så förbannat SMÅ???

Det är första gången Duro går i så här hård vind, det är första gången Tia går som ledarhund över fjäll. Nu skulle spannets två yngsta medlemmar föra oss över fjället i säkerhet. Detta i mörker, motvind med tendens till sidvind och snöyra. Jag har nog aldrig sett Tia så fokuserad! Hon fann spåret, lämnade det inte och vi körde tom om två spann som inte fick ledarhundarna att gå vidare. Duro hjälpte till han med men det var ändå Tia som tydligt tog kommandot som “nummer1”.

Vet inte hur länge vi var på fjället men misstänker att de spann som gått direkt på Sövollen fått en betydligt enklare resa över fjället än vad vi fått! Men, men så är spelets regler och jag tror att jag valde rätt taktik efter mitt spanns förutsättningar! Gå ut lugnt och harmoniskt.

Jag provade att ha Silva Alpha lampan som jag tejpat fast på högsta lysstyrka och den lyser rätt bra… 1500 lumen! Fick tom kommentar om det när jag kom fram till checkpoint! Som tur var så hittade hundarna spåret över fjället och i nerförskörningen och över/längs med vägen alldeles själva för jag fick dumpa mina glasögon ett par km innan pga im- och isbildning! Så någon direkt hjälp av en suddigt seende matte hade det inte… Hade kvar Fodaxvatten i slädsäcken då jag inte vattnat efter vägen så gav dem mat direkt de fått halm att ligga på. Gick sedan in och beställde mat och passade på att få lite uppdateringar om hur det gick för alla andra huskyspann. Som jag trodde var vi fortfarande ganska jämna! Jag är grymt imponerad över mina hundar och att vi håller så jämn fart med dessa spann, varav flera elitsatsar. Vilade i sövollen kanske två timmar? Hade ingen direkt plan men visste det var 11 mil till Tolga då checkpoint Tynset bara skulle passeras rakt igenom. Men det är bra för hundarna att få djupvila i halm istället för att få gå iväg för tidigt och tvingas ta ut extra vila under spåret. Jag brukar iof vila en liten stund mellan varje checkpoint men då Femundlöpet visade sig inte vara i närheten så tufft som Amundsen Race så behövde jag inte det.

Sövollen - Tolga

Tasse - Perra

Edwin - Blixt

Duro - Tia

Bamse

Dags att köra Perra i led tänkte jag! Hon var den enda som hittills inte gått i led av de 6 ledarhundar jag tagit med mig. Det här paret gick grymt bra i Åsarna så tänkte mig en repris. Men Tasse är alldeles för pigg och tycker efter ett par mil att det ska busas… Tasse kan inte bli trött!! Han har en uthållighet som få och hade jag haft 8hundar av hans karaktär så hade jag varit oslagbar…

Perra är lite trött, hon har ju minst erfarenhet och jag byter henne mot Edwin. Edwin har nu fått vila från ledarjobbet i många mil. Han har nog aldrig i hela sitt liv gått i point så länge!! Han har alltid varit nummer1 i led!

Tasse skärper sig och han har även slutat att försöka stjäla mat. Det var på tiden… haha. Nog för att de rensar marken på dumpad mat men det stör inte så extremt mycket. När vi närmar oss Tynset, vilket vi inte alls skulle ha gjort så fort enligt GPS så står det “checkpoint 3km” på en skylt! Aldrig i livet tänker jag och försöker räkna ut var jag kört fel… Vilket jag är helt säker på att jag inte gjort! Men jag hade missförstått kartan eller om vi fått fel uppgifter för vi skulle ner till Tynset!! Det är brant som f-n utför och jag bromsar ner farten rejält. Snömoset är inte att leka med för trötta hundar. Kör rakt igenom den helt öde checkpoint Tynset. Och nu väntar en riktigt jävlig passage! Som jag inte hade en aning om… Har iof hört talas om att det ska vara backigt någonstans mot slutet men det var ingenting mot vad jag fick uppleva här! Kurvigt var det också. Minimalt med snö, ett spår så smalt att ankarna ibland slog emot träd. Stenar, stockar, ris och ljung att köra på istället för snö. Lite snö fanns det ju förstås men efter många hundtassar och slädar så är det ganska renskrapat!

Bytte så jag hade Edwin i singelled. Det var många spann som gick uppför de branta stigningarna tillsammans så enklare med en ledarhund då en del spann ville försöka köra om där det var flackare. Drygt med omkörningar när det hela tiden blir stillestånd pga att deras hundar inte drar på… och så finns de dem som tycker renrasiga spann är i vägen…? hmm hmm. Ja iaf mina hundar kan då både köra om och bli omkörda utan att trassla!

GPS visade på att vi inte alls åkt så långt som det stod i beskrivningen så det gjorde ju mig osäker på hur långt det var kvar till checkpoint Tolga där den sista 8h vilan väntade. Hundarna började bli lite trötta och så helt plötsligt i en omkörning (av ett spann som krånglat som fan!!!) så börjar två hundar att ömma! Jag körde lite till men bestämde mig sen för att vila en stund och passa på att ge dem vatten. Perra hade lite mörkgult urin så vatten skulle göra gott. Vill ju inte riskera att hundarna går för hårt och blir endera stumma eller trötta.  Blev omkörd av ett par spann och två av dem passade på att snacksa sina hundar på sammas ställe. Jag kollade på GPS-kartan och upptäckte till min förvåning att det inte alls var 30km kvar till Tolga… Arrangören hade uppgett att det skulle vara 11mil och det kvar bara strax över 9mil! Vattnade med Fodax och vilade ca en halvtimme innan jag satte fram Tia & Duro i led. De var piggast om än att Duro var lite öm. Det slutade med att Tia gick sista milen i singelled! För första gången! En alldeles fantastisk hund som bara blir bättre ju längre hon får springa!! Bromsade ner farten rejält för att inte riskera att Tasse och Duro skulle få mer ont och det , +den extra vilan gjorde nog susen. För efter 8h vilan så var det 6pigga och friska hundar som gav sig av mot mål! (lämnade Bamse i Tolga då han inte hjälpt till så mycket efter Tynset)  Jag var inte långt efter Sigmund och Agneta, hade jag inte vilat extra så hade vi kommit in nästan samtidigt. Men jag tror att halvtimmesrasten gjorde att ingen av mina hundar var halt, eller för den delen knappt trött, i Röros!

Tolga - Röros

Edwin - Tia

Duro - Perra

Tasse - Blixt

Oj vad det gick.. sex jämna och pigga vovvar i spannet lovade en trevlig färd mot mål. Den här sträckan blev faktiskt den snabbaste av alla för mig. Mycket beroende på att de sista två milen gick så väldans fort! Hundarna kände igen sig och det var med rejäl fart vi kom in under broarna och vidare över vägen och så in i mål! Målbilden visar glada miner och svansar på hela flocken.

Jag har aldrig kört Edwin och Tia ihop förut men Tia som är lite känslig med sällskapet och vill ha lugna partners jobbade kanonbra med Edwin. Hon visade fortsatt ansvar som ledarhund och kanske var det nu stafettpinnen lämnades över till nästa generation?

Jag körde om något spann och blev omkörd av något spann men i det stora hela så blev det en egen resa vilket var trevligt. Fantastiskt fina fjäll och bra spår. Stannade och snackade där jag tänkt och alla hundar åt fortsatt med god aptit. Hältan som Tasse och Duro haft strax innan Tolga syntes inget av så taktiken måste ha varit korrekt.

Jag kollade ju klockan och medelhastighet med jämna mellanrum och insåg att jag faktiskt skulle nå målet före midnatt! Vilket var ett av mina personliga mål… När hundarna sedan gick fortare och fortare och jag började känna igen mig så kom nästa mål! Före klockan 22... Jagade på hundarna och det var en fantastisk känsla att efter 39 mil se hur de allihopa svarar med att trycka ännu hårdare i selarna!  Det lyckades, vi kom i mål 21.58 söndag kväll! Tiden blev alltså totalt inkl vila 2dygn +8h58min Mindre än tre timmar från VM-guld… Vem hade trott det på fredag morgon… Placering är som sagt för mig helt egalt, det är hundarnas samhörighet och egna prestationer jag är ute efter. Jag ska om några dagar skriva en egen krönika i det här ämnet med min fantastiskt duktiga ledarhund Ylajärvis AA Tia Dalma som huvudperson. Den inte ens 4år gamla tiken som redan gått i mål på två Amundsen Race, ett Polardistans samt nu VM/Femundlöpet. För att inte tala om de sprint & medeldistanslopp hon genomfört med bravur.

Tia och Duro saknar bara ett 1pris för att bli polarchampions och hade Femundlöpet varit meriterande så hade de klarat det… Så det är synd att prestationera inte registreras officiellt. Men oavsett vilket, jag är grymt nöjd med mina hundar! Det är det viktigaste av allt!

Eftersom jag nyligen var med om en olycka under träning så tänkte jag att det nog var bäst att bestämma mig om vinterns klubbtillhörighet och licens. Licensen innebär ju någon slags försäkring som gäller både vid tävling och träning har jag hört och den ska ju ändå lösas. 

Jag betalde en hel hög med räkningar och då blev det även medlemsavgift och licens inbetalt. Inte till SPHK utan till Jämtlandsfjällens draghundsklubb. Så ett år till i den redan långa raden av år jag inte haft licens i SPHK. Medlem har jag ALLTID varit. Anledningen till att jag inte haft min tävlingslicens i polarhundklubben innan har varit för att jag haft blandrashundar och jakthundar som jag också tävlat med i drag. Då har det känts fel att tävla för en renras-klubb. Jag har ju fortfarande en jakthund kvar men han är numer pensionär. 

I år blir dock min licenstillhörighet helt och fullt en personlig fråga. Jag känner mig inte välkommen i SPHK längre. Mer om det och varför kommer senare

Fick några bilder av Kenneth Norberg som har Y DT Sverre från mig. Bilderna kommer från prisutdelningen av Polardistans 2012. 

Nog längtar man tillbaka... Jag kommer köra Polardistans 2013 också men vet inte föränn dagarna innan om det blir långa eller korta. Vill helst köra långa med tolv hundar men det innebär ju att det blir fler dagar borta från korna och turisterna. Vilket kostar pengar! mycket pengar

Guld-pokalen   

Vinnarna av Polardistans 2012. Karsten Grönås 300 km C och så jag som vann 160 C. 

Super-handler Helena   

Igår fyllde BG-kullen 1år, det innebär att det idag var tillåtet med tävlingsdebut i barmarkstil vilket Togo som ägs av Petter Hillborg passade på att göra! Han & Petter tävlade idag i canicross på 2,5km banan i Härnösand där de slutade tvåa på en fin tid, framförallt med tanke på att Petter precis innan tävlat i kickbike så det var ingen vila emellan alls!

Med tanke på hur stark och snabb Leo är så kan jag tänka mig att Togo är lika stark han... Vilket också rapporterna säger!   

(uppdaterat inlägg) Kennel Ylajärvis stamtik är död. Som stamtik för min linje räknar jag hennes mormor Disa, men för min kennel var hon nummer1. Född sommaren 2001. Behöll båda valparna och de har verkligen gett spår, Haakon & Mettemarit. Vad hade jag varit utan dem, och utan Mette i synnerhet.

Jag och Mette fick många timmar och mil tillsammans. Oändligt många. Många tävlingar blev det, det jag minns mest är såklart Amundsen Race 2009. Vilken hund... Hon, Titti, Edwin och Tasse gjorde en kämparinsats som för alltid kommer finnas i mitt hjärta. Även Tia (då 22mån gammal) och nyligen avlidna Isa var med in i mål. Oj vad vi lärde oss mycket under det loppet, vårt första riktigt långa race. Jag drabbades som många vet av utrustningsstrul och tvingades övernatta på fjället eftersom jag saknade fungerande pannlampa..! Det var mycket annat som hände under det loppet också och även om placeringen var blygsam så är det nog en av de tävlingar jag är mest nöjd med!

Mette var även med på mitt allra första Polardistans. Hon började i wheel men snart nog var hon i led. En plats hon efter det aldrig lämnade. Hon var lika klok och duktig som sin mor men hade en del lynnestrassel som hon ärvt av sin farmor... Hon hade rätt bra koll på vilka tikar hon var släkt med och Nova-släktet kom hon aldrig överrens med. Kan förstås ha med att göra att Nova tillsammans med Lösset nästan lyckades ta livet av Mette 2003. Som några uppmärksamma kanske har sett på alla de utsällningar Mette varit med på så saknar hon en halv tå och har ett stort ärr rakt genom nosen. Vilket gör att det ibland såg ut som om hade pointernäsa. Att Mette överlevde den attacken har vi nog vår duktige veterinär Ammi att tacka. Mettes högra framben var sönderslitet, ett ben var av, en del muskelbitar saknades helt, skinnet över leden var borta. Tassen sönderbiten samt nosen delad i två delar. Nova var en superbitch och hade haft sönder dörren och kommit ut i slussen. Så alla skador var gjorda genom nätet. Förutom relationen till Nova så var Mette en mycket bra ledare för flocken. Lugn och stabil. Hon har verkligen gjort nytta i min flock. Stora fina Mette! 

Mette hade superbt läk-kött och visade aldrig smärta. Kanske var det därför slutet kom så fort? Hon visade ingenting men när febern steg så gick det inte att dölja. En kraftig infektion som veterinären och jag kom överrens om att det inte gick att göra något åt tog indirekt hennes liv. En så gammal tik vill man inte operera och eftersom det var två allvarliga diagnoser på en gång så var oddsen för små för att hon skulle överleva till ett värdigt liv. Ni som har jobbat med kor vet kanske hur en Pyogenesmastit ser ut... Juvret var svullet och infekterat. Så jag trodde att det var en böld eller tumör och att det var den som gav febern. Så när jag åkte in till veterinären i morse så trodde jag inte att jag skulle åka med tom bur hem... 

Hon var mycket törstig i morse och när vi lyfte upp henne på bordet hos veterinären så kom det var från slidan. Det vet alla tikägare vad det innebär. Det är kört. Livmoderinflammation och på det inflammation i juvret. Finns inget att göra än att låta henne somna in innan infektionen sprider sig och ger mer smärta. 

Jag som badade, fönade och gjorde Mette extra fin i morse. Nu ligger hon begravd här på gården och har tom fått en fin gravsten... Kenneln har förlorat ännu en älskad medlem och alftatik. Vem som tar över nu som nr1 bland tikarna har jag ingen aning om. Det finns ingen nr2. Det fanns bara Mette och ett låååångt hopp ner till resten om man säger så. Mettemarit var speciell. Hon finns i mångas hjärtan...

Hennes goda egenskaper finns kvar i alla hennes barn & barnbarn. Livet går vidare, men någon mer Mettemarit kommer jag aldrig att få. Hon var och kommer alltid vara min nummer ett. Vila i frid Mettemarit. 

Bild1. Mettemarit på norska specialutställningen i Svullrya där hon fick CK och placerade sig i "bästa tik". Mette var mycket bra byggd, även vid elva års ålder så flöt hennes steg oerhört vackert och kraftfullt. 

Bild2. Ärren från olyckan fick hon leva med i resten av sitt liv. Men hon överlevde och det är mig enormt tacksamt eftersom jag fått så fina avkommor efter henne. Utan hennes barn och barnbarn, inget Ylajärvis... 

Mettemarit vid 8års ålder. Hon var ett kraftpaket utan dess like på mellan 23-25 kilo...! "Mettegänget" (=Alex, Titti & Haakon) var alltid vårt förstaval vid tyngre före eller vid turister av modell "större". 

Amundsen Race med mitt vita gäng! De som satte starten för min framgångsrika karriär 

   Mette & Titti

    Mette & Edwin i led

Mera Amundsen. Tror detta är 2010. Titti, Mette & Grisen. Edwin & Blixten i bakgrunden

BEST IN BREED uppfödarklass!! Driva, Grynet, Mette & Ego. Tre kombinationer

Mettmarit, jag, Annika och Sirius med hela SM kullen i famnen!! Siri, Fram, Gjöa, Ego, Arctica, Duro, Grynet, Ernest

Det blev tre kullar för Mettemarit med sammalagt 19 valpar. Vinterkullen 2004, NM kullen 2007, SM kullen 2008. Hade planer om en kull till men då Mette bara löpte en gång om året och sista löpet kom tre v för sent så blev det aldrig en upprepning av första kullen. 

Det har blivt en drös med barnbarn också! 21 stycken om jag minns rätt... 

Mette är då lite skymd på den här bilden!! Höger point. Övriga är i led: Edwin/Tasse. Mette/Titti. Balto/Brimer. 6spann MD SHAM-draget. 2007 kan det nog vara? 

11 november!! Ett par år sedan... Första snöturen den säsongen :-) Mettemarit som frispårare. Vi kör fritt på skogen och hon får själv hitta bra vägar att leda sitt spann på. 

Ett av mitt livs lyckligaste ögonblick! Målgång på Amundsen Race 2009. Minnesgoda läsare minns att detta är en förmiddagsbild! Efter detta race har jag alltid minst tre pannlampor med mig... och ingen Silva!!

Mina "fantastic four"... Edwin, Titti, Mette & Tasse. 

För första gången har jag missat en av mina hundar inte stod för championat utan faktiskt redan var champion!!    Jag hade helt enkelt missat att jag fick 1pris på henne på en tävling mer än vad jag mindes! Tack Fia för att du surfade runt och såg mitt misstag    Det är ju nämligen så att Fia körde fyra av mina hundar på rasmästerskapet för ett par år sedan och det gick så bra att de vann! Följdaktigen så fick hundanra 1pris. Grynet var en av hundarna i spannet, hon gick dessutom som ledarhund första dagen. Året efter körde jag i Åsarna och trots mängder med strul så kom vi tvåa och ännu ett förstapris. Det är denna tävling jag glömt bort... För det kändes inte som om vi var värda ett 1pris där ju. Men å andra sidan, jag har många resultat där hundarna verkligen varit värda 1pris men där vi fått både 2or och 0r -inte minst på Polardistans där det händer att för många spann bryter så att vi som kommer i mål inte får någon godkänd merit...! Så jag får ta det som en bonus och att de hundarna faktiskt hade fått 1priset ändå, förr eller senare!   

Grynet var även med på Polardistans i år. Där hundarna gick så väldigt bra ihop och där vi tog en efterlängtad seger!  Så detta innebär att ett av nästa års mål redan är uppfyllt... Jag har fler hundar som står för championat men Grynet har ju kännts lite extra eftersom hon är av mina favoriter. Gullegrynet... 

Jag fick hem N-Tiger och Duros championatdiplom i veckan så det får bli ett till dyrt kuvert från SKK snart... 

Passade på att kolla in mer av Grynets resultat på hunddata. Hon är inte utställd så många gånger känns det som och vunnit har vi bara gjort en gång men hennes framgång förvånade mig lite! Förlåt Grynet för att jag ställer dig i skuggan! Hon är utställd sex gånger som vuxen. Fem st CK på rasklubb/SPHK och ett CERT taget på SKK! Full pott alltså... Tyvärr så fäller hon päls nu så tror inte att det blir något Idre för henne. Kanske Bollnäs om hon fått ordning på både hull och päls tills dess   

Grynet som halvårsgammal småbuse! Foto Sofia Ericsson. Shejrix

Grynets valpar ser väldigt lovande ut och Leo är så stark att jag inte kan gå med honom i koppel. Han är mycket bra byggd och det är en enorm styrka som kommer ut av de långa muskulösa benen... Som tur är har han nog slutat växa på höjden så han kommer klara maxmåttet för rasen. Frågan är bara vad domarna kommer säga om pälsfärgen!    Han är ju djupsvart på kroppen och med bruna ben och brunt huvud. Han kanske får följa till Idre... 

Ylajärvis BG Togo VANN anlagsklassen på Oppigården mästerskapet i helgen! Bra jobbat grabbar   

Kul att se hundarna testas på olika saker!

Togo ser ut att bli riktigt fin och nog syns det vem som är far... Fast på just den här bilden liknar han mer på farbror om jag får säga det själv.